…på att somna. De mörka ringarna under ögonen avslöjar en vaken natt fylld av sirener och dova explosioner i fjärran. I klassrummet sitter ändå en handfull elever, insvepta i filtrockar och med ryggsäckarna lutade mot väggarna ifall de snabbt skulle behöva ta sig ner igen. Läraren försöker tala med varm röst, men den spricker ibland mellan meningarna.
Uljana försöker lyssna, men orden flyter ihop. Hon känner fortfarande lukten av betong och metall, den fuktiga luften i skyddsrummet, där hon och familjen delade ett par madrasser med grannarna. Någon hade haft med sig en ficklampa, någon annan spelade tyst musik för att lugna barnen. Hon minns hur hon räknade sekunderna mellan sirenerna tills hon till slut tappade räkningen.
När skolan öppnade på morgonen gick hon dit av vana, som för att hålla fast vid något normalt. På vägen såg hon trasiga fönster, men också människor som sopade upp glas och öppnade små butiker igen. En kvinna delade ut te ur en termos till förbipasserande. Den envisa känslan av vardag, tänker Uljana, är kanske det enda som håller dem uppe.
Nu sitter hon med pennan i handen, försöker skriva av texten på tavlan. Bokstäverna flyter ihop. Ljudet av pennspetsar mot papper blandas med ett dämpat muller långt bort, som får hela klassen att stanna till ett ögonblick. Ingen säger något. När det blir tyst igen fortsätter de, som om inget hänt.
Uljana blinkar bort sömnen och tvingar sig att fokusera. I hörnet står en väska packad med vattenflaskor och konserver, skolans nödkit. Hon vet att de när som helst kan behöva ta sig ner under marken igen — men just nu, denna stund, försöker hon vara en vanlig 16-åring som skriver i sitt block, låtsas att livet inte skakats om ännu en natt.
