Det är tidig morgon när solen stiger över den dammiga slätten. Luften är stilla, men i marken pågår en långsam förändring som inte syns för blotta ögat. Saltet tar sig in överallt. Det drar sig upp genom sprickorna i jorden, klibbar vid växternas rötter, får löven att gulna innan skörden hunnit mogna. I byarna talar man om det som en sjukdom som ingen vet hur man ska bota. Kvinnorna går till brunnen med sina kannor, men vattnet de hämtar bär samma smak av metallisk bitterhet. Det är det enda som finns att dricka.
I takt med att regnen uteblir sipprar havet närmare varje år. Fält som en gång dignade av ris står nu blanka av en tunn, vit hinna. Bönderna försöker byta grödor, prövar tåliga sorter, men saltet följer dem oavsett vad de planterar. De äldre minns en tid när marken doftade av liv efter varje monsun. Nu luktar jorden främmande, som om den redan börjat ge upp.
Barnen förstår ännu inte vad som gått förlorat. De springer barfota över de spruckna åkrarna och lämnar spår i det salta dammet. Deras mödrar bär hem vatten i kärl som långsamt fräter av insidan. Männen samlar pengar till pumpar, till filter, till råd från experter i staden. Alla vet att något måste göras, ändå fortsätter vardagen som förut. Man lagar brunnar, man ber om regn.
När skymningen faller drar vinden in från kusten, sval men med smaken av hav. Den lägger sig över taken, över brunnarna, över jorden där ingenting längre vill gro. Saltet ligger kvar, osynligt och stilla, som ett löfte om att stanna.
