Gamla juveltjuvar är inte jätteimponerade av kuppen mot Louvren. Men de är överens om en sak: – Jag lovar, de hade tur, säger en av dem med ett snett leende och en kopp svart kaffe framför sig. De gråhåriga veteranerna från Europas undre värld skakar på huvudet åt de spektakulära bilderna som spridits, med maskerade personer som flyr från Paris mest bevakade museum.
Flera av de före detta tjuvarna beskriver tillvägagångssättet som riskfyllt och ofärdigt, en demonstration snarare än en genomtänkt stöt. En annan, som kallar sig “Marc”, menar att det inte handlar om hantverk längre: – Förr planerade man i månader, ibland år. Man visste exakt var alla vakter fanns, vilka nycklar som behövdes och när larmet gick att lura. Nu verkar det mest handla om att synas.
Trots sin skeptiska ton finns också en viss respekt. Ingen av dem vill säga rakt ut att de inte är imponerade av modet. De minns själva pulsen, tystnaden innan allt börjar, känslan av att vara mitt i något olagligt men perfekt orkestrerat. – Men att gå på Louvren? Det är som att spela schack mot en stormvind, säger en tredje röst.
De äldre männen, vissa med pension från sina gamla liv och andra som försökt bli rådgivare åt säkerhetsföretag, tycker världen har förändrats. Tekniken, övervakningen, de digitala spåren – allt gör den klassiska stöten omöjlig. – För oss handlade det om detaljer och tålamod. I dag handlar det om att våga ta en bild, posta och försvinna.
Så när de ser kuppen analyseras på tv skakar de bara på huvudet. Louvrens väktare må ha fått en hård lektion, men de gamla rävarna vet att en riktig stöt mäts inte i rubriker, utan i hur länge man kan sova lugnt efteråt.
