Under den tryckande solen samlas hundratals människor på torget, deras steg dämpas av rädslan som tynger luften. De vet varför de är där, men ingen vågar säga det högt. Längs gatorna står säkerhetsstyrkor uppradade, blickarna orörliga bakom svarta visir. Befallningarna kommer uppifrån, från människor som själva aldrig riskerar någonting.
Bakom murarna där makten bor hålls mottagningar med dämpad musik, glittrande glas och klänningar sys i hemlighet av utländska tygimporter. För den innersta kretsen är verkligheten en annan. De talar om ordning och moral, men deras egna barn bär smink och kläder som skulle kunna få vem som helst på gatan fängslad.
Ayatollans rådgivare, mannen som alltid ses stå halvsteget bakom ledaren, hade beordrats att övervaka polisens arbete. Under hans uppsikt gick trupperna fram och slog. Kameror stängdes av, vittnen fördes bort. I statstelevisionens sändningar talades det om ordning som återställts, om farliga element och lagens seger.
Men i bakgatornas mörker talar folk tyst om de misshandlade, om de som försvann och om blodet som spolats bort med vatten och tystnad. I skolor och på sjukhus viskas det namn, minneslappar byter ägare i dörrspringor.
Ändå fortsätter festen i de välbärgades delar av staden. Ljuskronor tänds, glasen klirrar, och i speglarna reflekteras ett land som inte längre känner igen sitt eget ansikte. Därute väntar massorna på gryningen, på en förändring som kanske aldrig kommer, och på dagen då retorikens glans inte längre kan dölja ljudet av piskrapp i gränden.
