Det började som ett rykte som spreds i korridorerna, en stilla föraning om att något höll på att förändras. Ingen ville riktigt tro på det, men samtidigt fanns en känsla av att slutet närmade sig, som om luften i staden blivit tyngre, segare att andas. Människor fortsatte med sina rutiner, gick till arbetet, hämtade barnen, handlade bröd, men det låg något i blickarna – en uppgiven förståelse för att det som väntade inte kunde undvikas.
Vid torget stod klockan stilla sedan flera dagar, visarna fastfrusna i ett ögonblick som ingen kunde minnas när det inträffade. Det talades om att någon försökt laga den men att kuggarna var slitna bortom räddning, som om tiden själv valt att stanna. En äldre man sa tyst att så länge klockan inte gick, kunde ingenting ta slut. De yngre skrattade åt det, men skrattet lät ihåligt.
I kommunhuset möttes beslutsfattarna i hastiga sessioner. Dokument skrevs, underskrifter sattes, men allt med den där känslan av symbolik – som om handlingen mest handlade om att visa att de försökte, snarare än att faktiskt förändra något. Utanför fylldes himlen långsamt av röda skiftningar, och vinden bar med sig ett dovt muller långt borta ifrån.
Ändå gick någon runt och delade ut tidningar som alltid, lade dem prydligt framför dörrarna, fastän ingen längre läste nyheterna. På första sidan stod bara ett ord med stora, svarta bokstäver: *Oundvikligt.* Människor såg det, nickade stilla, vek ihop papperet och lade det åt sidan. Inga protester, inga rop, ingen panik – bara ett stilla accepterande av att tiden, trots allt, hade börjat röra sig igen, mot det som alltid skulle komma.
