USA befinner sig redan långt upp på riskstegen för inbördeskrig. Den politiska polariseringen har nått nivåer som forskare och analytiker beskriver som de mest alarmerande sedan 1860‑talet. Samhällsstrukturen håller ännu, men spänningarna mellan olika grupper, delstater och institutioner fördjupas för varje ny kris.
Det finns både hängslen och livrem. Landets författning, de starka delstatliga myndigheterna, den fria pressen och en tradition av lokalt självstyre fungerar som skyddsmekanismer mot ett fullskaligt sammanbrott. Domstolarna fortsätter att hålla principiell ordning, och valadministrationen har trots hårt tryck bibehållit en viss legitimitet. Samtidigt växer misstron både mot medier, mot rättsväsendet och mot de folkvalda.
Polariserade medielandskap, konspirationsteorier och sociala plattformar som belönar ilska och indignation har gjort det allt svårare för medborgarna att dela en gemensam verklighetsuppfattning. Beväpningen bland privatpersoner är rekordstor, och milisstyrkor i flera delstater talar öppet om att förbereda sig för en “andra revolution”. I kongressen har retoriken hårdnat; varje politisk kompromiss framställs som ett svek, varje justitiell process tolkas som politiskt beställd.
Mycket handlar nu om trösklar. Vilka institutioner går att lita på när lojaliteten allt oftare definieras längs partilinjer? Kan federala myndigheter hålla sig neutrala om politiska ledare ifrågasätter deras mandat? Forskare pekar på att det krävs flera samverkande kriser – ekonomiska, sociala och politiska – för att en fullt utvecklad inre konflikt ska bryta ut. Men det behövs bara en gnista för att starta kedjereaktioner som sedan är svåra att hejda.
Erfarenheter från andra länder visar att hotet inte nödvändigtvis kommer som ett plötsligt utbrott. Medborgargarden, isolerade våldsdåd och lokala konfrontationer kan leda till ett långsamt sönderfall av tillit och rättsstat. I det läget blir ord som “inbördeskrig” inte längre en historisk referens, utan ett möjligt framtidsscenario. Frågan är inte enbart om landet kan undvika gnistan, utan om det fortfarande har den samhälleliga beredskapen att kväva lågorna när de väl tänds.
