I ett enkelrum i vad som en gång var ett livligt kvarter i Gaza sitter trebarnsmamman Maysaa på en madrass som just blivit torr efter nattens regn. Hon ler, ett försiktigt, nästan oförklarligt leende, där ordet ”lycka” har fått en ny betydelse. Efter två år av krig är hennes barn i livet, och det är tillräckligt för att hon ska kunna känna en stunds tacksamhet.
Rösterna utanför vittnar om ett samhälle som försiktigt försöker resa sig. De som kan, lagar sina hus med plåtbitar och trasiga presenningar; de som inte kan, städar gränderna och bjuder på te ur buckliga koppar. Det doftar damm, rök, men också av nybakat bröd – en trotsig vardag som vägrar försvinna.
Maysaa minns hur hennes barn brukade springa till stranden på fredagar, innan havet spärrades av av rädsla för mineringar och strider. Nu sitter de ofta tysta, ritar solen med kritor på väggarna i lägenheten. ”De säger att solen fortfarande finns”, säger hon och lägger handen på den yngstas huvud, ”men jag vet inte längre vad som är därute.”
I radion pratar man om vapenvila och försök till återuppbyggnad. För Maysaa är orden tomma så länge hon inte kan lita på att nästa natt blir stilla. ”Freden,” säger hon långsamt, ”är ett ord vi lär barnen att hoppas på, men jag vet inte om jag själv tror på det.” Ändå reser hon sig varje morgon, hämtar vatten, kokar ris och räknar sina barns andetag som vore de löften.
Mellan ruinernas skuggor finns en envis rytm – små ljud av liv. En hammare som slår, en fågel som sjunger, ett barns skratt som plötsligt bryter tystnaden. För Maysaa är det där freden börjar: inte i förhandlingarna, inte i orden, utan i ögonblicken när man vågar le, trots allt som gått förlorat.
