Skogsstyrelsen anklagas nu för att göra vad flera experter beskriver som ”spekulativa antaganden” kring orsakerna till de omfattande skador som uppstod på väg- och järnvägsnätet i samband med de kraftiga skyfallen tidigare i höst. Myndigheten har i interna dokument och offentliga uttalanden antytt att skogliga åtgärder, bland annat avverkningar och bristande återväxt, kan ha förvärrat vattenflödena och därmed bidragit till att vägar underminerades och järnvägsspår spolades bort. Kritiker menar dock att underlaget för dessa slutsatser är svagt.
Enligt företrädare från både infrastruktursektorn och akademin saknas det ännu tydliga bevis för en direkt koppling mellan skogsbrukets metoder och den omfattning av erosion som uppstod. De pekar på att intensiteten i skyfallen översteg vad dagens anläggningar dimensionerats för, och att förklaringen snarare bör sökas i ett eftersatt underhåll av vägtrummor, undermåliga diken och gamla konstruktioner som inte är byggda för dagens extrema nederbördsmängder.
Från skogsägarhåll riktas hård kritik mot de uttalanden som gjorts. Många markägare menar att skogsnäringen i stället borde lyftas som en del av lösningen, då växande skog binder stora mängder vatten och kan bromsa avrinning jämfört med öppna landskap. Organisationer som företräder skogsbruket anser att Skogsstyrelsen borde fokusera på att framhålla vikten av aktiv skogsförvaltning och klimatanpassning snarare än att peka finger mot avverkningar utan grundliga studier.
En talesperson för Trafikverket understryker att utredningarna ännu pågår och att det är för tidigt att slå fast vad som faktiskt låg bakom de största kollapserna. Myndigheten efterlyser samordning mellan statliga aktörer så att slutsatserna inte riskerar att bli motstridiga. Flera forskare betonar också att klimatförändringarna ökar risken för mer intensiva regn, vilket gör att ansvariga för både transportinfrastruktur och skogsförvaltning måste planera utifrån framtida scenarier snarare än historiska data.
Debatten visar på en djupare konflikt om hur naturresurserna och infrastrukturen ska hanteras i ett föränderligt klimat. Frågan som nu väcks är i vilken utsträckning myndigheter vågar avvakta med förklaringar tills säkra fakta finns på bordet, och hur skadorna på ett ansvarsfullt sätt kan analyseras utan att skapa onödiga motsättningar mellan skogsbruk, markägare och det offentliga.
