Det pågående kriget i Gaza har utvecklat sig till en humanitär katastrof där tusentals palestinier mist sina liv. Sjukhusen är överfulla, el och vatten är en bristvara och familjer tvingas söka skydd i sönderbombade byggnader. Den civila befolkningen, som redan levt under svår blockad i många år, drabbas nu av ofattbara förluster. Vittnesmål från människor på plats beskriver desperation och hopplöshet, men deras röster når inte fram på den internationella scenen.
När frågan behandlas i FN:s forum är det främst stormakternas diplomatiska maktspel som styr agendan. De palestinska representanterna saknar rätten att tala öppet och direkt om den mänskliga dimensionen av konflikten. I förhandlingar som blir sterila och tekniska drunknar berättelserna om barn som förlorar sina föräldrar, familjer som tvingas fly ännu en gång och hela bostadsområden som jämnats med marken.
Kritiker menar att detta visar på en fundamental obalans i FN:s arbete. De som i själva verket är mitt i katastrofen har inte möjlighet att med egna ord beskriva vad de gått igenom. Istället blir det diplomatiska formuleringar och abstrakta resolutioner som ska representera ett lidande som i verkligheten handlar om blod, förlust och sorg.
I korridorerna i New York hörs diplomater tala om vapenvilor, humanitära korridorer och finansiering till återuppbyggnad. Men de personliga, brutala erfarenheterna från människorna i Gaza förblir osynliga. Frustrationen växer bland människorättsorganisationer som upprepade gånger har påpekat att konflikten inte bara är militär, utan också en fråga om mänsklig värdighet och rätt till en röst.
Samtidigt fortsätter våldet. Varje dag rapporteras om nya bombningar, nya förluster och nya massgravar. De som drabbas hårdast är civila som förvägras rätten att själva föra fram sin verklighet till det forum som skapats för att försvara mänskliga rättigheter världen över. Det blir en dubbel tragedi: att inte bara förlora sina nära, utan också förlora rätten att bli hörd.
