I Berlin, Paris och London har regeringar nu tagit de första stegen för att återinföra FN-sanktioner mot Iran efter flera månaders växande oro över landets kärntekniska program. Diplomatiska källor uppger att initiativet bygger på den så kallade ”snapback”-mekanismen i kärnenergiavtalet från 2015, vilket gör det möjligt för parterna att snabbt återställa sanktioner om Teheran inte lever upp till sina åtaganden.
Beslutet markerar en ny fas i Europas hållning gentemot Iran, sedan upprepade försök till dialog inte resulterat i några påtagliga framsteg. De tre europeiska länderna har under de senaste åren försökt hålla fast vid kärnenergiavtalet, men menar nu att bristen på insyn och Irans fortsatta anrikning av uran har skapat en situation som inte längre är hållbar.
Enligt uppgifter anser Tyskland, Frankrike och Storbritannien att det internationella samfundets trovärdighet står på spel. Utan tydliga konsekvenser riskerar avtalet att förlora hela sitt syfte, samtidigt som spänningarna i regionen förvärras. Flera diplomater pekar dessutom på att säkerhetsläget i Mellanöstern blivit allt mer instabilt, där Irans agerande får direkta återverkningar på kriser i både Gaza, Libanon och Jemen.
Läget vid FN:s säkerhetsråd blir därmed avgörande. Kina och Ryssland, som båda är parter i avtalet, väntas motsätta sig ett återinförande av sanktionerna, vilket kan sätta hela den internationella beslutsapparaten på prov. Samtidigt pressar USA på för en hårdare linje och välkomnar de europeiska ländernas initiativ, även om de formellt lämnade avtalet under Donald Trumps administration.
I Teheran har reaktionerna inte låtit vänta på sig. Iranska företrädare kallar de europeiska stegen för ogrundade och politiskt motiverade. Landets utrikesdepartement hävdar att programmet är fredligt till sin natur och att västmakternas agerande underminerar de få återstående chanserna till en diplomatisk lösning.
Frågan placerar återigen Iran i centrum för den globala säkerhetsdebatten. De kommande veckorna väntas intensiva förhandlingar i New York, där varje ordval kan få långtgående konsekvenser för både avtalet och framtiden för det internationella arbetet mot kärnvapenspridning.
