Polisen har nu fått grönt ljus att använda DNA-släktforskning som ett verktyg i jakten på misstänkta mördare och våldtäktsmän. Denna nya metod, som redan använts framgångsrikt i flera andra länder, innebär att man genom att analysera DNA-profiler kan kartlägga familjeband och potentiellt identifiera en gärningsperson bland släktningar.
Tidigare har polisen varit begränsad till att jämföra DNA-spår från brottsplatser med redan befintliga profiler i nationella DNA-register. Med den nu införda möjligheten att använda kommersiella släktforskningsdatabaser vidgades dock deras verktygslåda betydligt. Dessa databaser innehåller DNA-information från privatpersoner som själva valt att lämna sina DNA-profiler för att exempelvis kartlägga sitt ursprung eller söka efter okända släktingar.
Beslutet att tillåta denna typ av användning av DNA-släktforskning har föregåtts av såväl etiska som juridiska överväganden. Kritiker har uttryckt oro över integritetsfrågor och möjligheten att oskyldiga individer kan dras in i utredningar. För att motverka dessa risker har polisen infört strikta riktlinjer och kommer endast tillämpa metoden vid utredning av mycket allvarliga brott, som mord och våldtäkt, där andra spår har kallnat.
Trots de etiska betänkligheterna ser många inom rättsväsendet möjligheten som ett välkommet tillskott i kampen mot grov brottslighet. Att lösa så kallade ”cold cases” har visat sig vara en av de mest uppskattade fördelarna med DNA-släktforskning i kriminella utredningar. I USA har hundratals tidigare olösta fall fått sin upplösning tack vare denna teknik, och nu hoppas den svenska polisen på liknande framgångar.
Avvägningen mellan integritet och rättvisa kommer sannolikt fortsätta diskuteras i takt med att teknologin används i fler utredningar, men tills vidare ser polisen användningen av DNA-släktforskning som ett värdefullt verktyg i arsenalen för att bringa rättvisa åt offren och deras anhöriga.
