Rickard Andersson anlände till Campus Risbergska tidigt på morgonen, som en del av sin dagliga rutin. Han var klädd i sin vanliga mörkblå jacka och bar en ryggsäck över axeln, fylld med nödvändiga arbetsmaterial och en termos med kaffe. Klockan var strax efter sju, och den tidigare morgonens stillhet genomsyrade fortfarande skolgården. Studenterna började så smått samlas, sömndruckna men med förväntan på ytterligare en skoldag.
Under de första timmarna av dagen rörde sig Rickard genom korridorerna, hälsade vänligt på kollegor och elever när de strömmade in. Hans arbetsdag präglades av möten och förberedelser inför veckans lektioner; planering var en av hans starka sidor. Rickard var känd för sin noggranna struktur och förmåga att engagera eleverna i de ämnen han undervisade.
Tiden tickade sakta framåt denna dag, precis som alla andra dagar. Skolklockan signalerade start och slut på lektioner, och livet på campus följde sin vanliga rytm. Klockan närmade sig slutet av förmiddagen när Rickard förberedde sig för ytterligare en klass. Han tog en sista klunk från sin termos innan han steg in i klassrummet, redo att möta eleverna med dagens lektionsinnehåll.
Nästan fem timmar efter att han kommit till campus inträffade det oväntade. Rickard, vanligtvis lugn och samlad, fann sig i en situation som krävde omedelbar uppmärksamhet. Händelserna som följde blev en del av samtalen som ekade genom skolans korridorer långt efter att skoldagen tagit slut. Rickard Andersson visste att detta ögonblick skulle prägla honom och de människor han arbetade med. De närmaste dagarna skulle visa sig bli avgörande för honom och hela campusets gemenskap, då de tillsammans försökte hantera det som hänt och dess efterverkningar.
