Utanför ett slitet tält i utkanten av begravningsplatsen står Hanadi, en medelålders kvinna vars ansikte vittnar om år av prövningar. Med varsamma händer mosar hon mögligt bröd i en bytta, en enkel handling speglande den tystlåtenhet och det allvar som råder i hennes liv. Solen sänker sig långsamt över horisonten, och dess svaga strålar försöker tränga igenom de grå moln som täcker himlen denna sena eftermiddag. Omgivningen är mer än stilla, endast avbruten av det sporadiska suset från vinden som sveper över gravstenarna bredvid.
Det är en sorglig syn som utspelar sig, påtaglig i sin enkelhet. Tältet, knappt större än ett genomsnittligt rum, skvallrar om svunna tider och berget av motgångar. Inne i dess tunna väggar förvarar Hanadi det lilla hon har. Markisen som en gång skyddat tältingången är sönderriven och tycks nu endast hänga kvar av gammal vana. För Hanadi, liksom för många andra i liknande situationer, handlar det om överlevnad, och varje dag är en kamp mot omständigheter hon inte rår över.
Det mögliga brödet är allt hon har att arbeta med, och i byttan blir det basen för dagens måltid. Trots att brödet har passerat bäst-före-datum sätter hon sin tilltro till att hon genom att blanda i lite vatten från en närliggande kran, och med försiktighet tillföra det lilla hon har i form av örter och kryddor, ska lyckas dölja den rättmätiga smaken av förruttnelse.
I de svåraste situationerna finner de flesta människor sätt att stänga av, att fokusera på de små detaljerna och steg-för-steg navigera sig genom vardagen. För Hanadi har detta blivit livets realitet, en blid verklighet av att alltid finna sätt för att klara sig till nästa dag. Hon bär på hemligheter som kan ge förståelse för dessa omständigheter, men hennes uttryck visar endast upp en aning av vemod blandat med oändlig styrka.
I närheten kan man höra viskningar om Hanadi och hennes öde, bland de som passerar i stillhet och respekt vid den närliggande begravningsplatsen. Där, på andra sidan staketet av rostig metall, ligger de döda i stillhet, medan livet pågår strax intill. Hanadi har blivit en del av detta landskap, en ofrivillig permanent invånare i en övergångsvärld där döden och livet möts och flyter in i varandra.
Trots allt är det en känsla av tyst värdighet över hennes arbete. Hennes händer rör sig med noggrannhet, nästan rituellt, och det är svårt att låta bli att undra vad hennes tankar egentligen är medan hon utför dessa enkla vardagsbestyr. För de som har tid att stanna upp och observera blir Hanadis tysta kamp en påminnelse om de många osynliga historier som existerar parallellt med våra egna. Det är dessa berättelser som ger djup och perspektiv till de till synes vardagliga stunderna i livet.
