Redan innan hon fyllt tio år kände Lova Lindblad att hennes kropp var fel. Det var en känsla hon bar inom sig, svår att beskriva för andra och ännu svårare att förstå för sig själv vid så ung ålder. Hon minns de tidiga morgnarna när hon undvek spegelbilden, hur kläderna hon bar kändes obekväma och alienerande. I takt med att hon växte, växte också känslan av att något inte stämde.
Föräldrarna märkte att deras dotter var annorlunda, men de kunde inte riktigt sätta fingret på vad som plågade henne. Lova, med sin livliga fantasi och skaparkraft, började använda sin konst för att uttrycka vad hon inte kunde säga högt. De teckningar och målningar hon skapade berättade om en inre konflikt och en längtan efter att vara någon annan, någon sann mot sig själv.
Skolans värld erbjöd ingen fristad för Lova. Trygghet och gemenskap, som många förknippar med klassrum och skolgårdar, var uteblivet för henne. Istället blev det en plats av blygsel och utanförskap, där hon upplevde hur andra barn obekymrat kunde navigera sina liv, medan hon själv famlade i mörker. Trots de många vänliga människorna i hennes omgivning, kände hon sig ändå ensam.
Åren gick och Lova började läsa om andra personer med liknande upplevelser. Varenda historia hon läste, vartenda inlägg hon snubblade över online, blev som en ny pusselbit i det komplicerade mönstret av hennes identitet. Sakta började hon förstå att hon inte var ensam, och när hon fyllde 15 tog hon mod till sig att prata med sina föräldrar.
Samtalet var fyllt av tårar, frustration och till slut en frigörande känsla av lättnad. Föräldrarnas förståelse och stöd blev en vändpunkt i hennes liv. Med deras hjälp började Lova träffa en professionell terapeut, specialiserad inom könsdysfori, och hon fick möjlighet att utforska sin könsidentitet i en trygg och stöttande miljö.
Denna resa var allt annat än enkel. Lova mötte motstånd, inte bara i form av samhällets fördomar utan även i sig själv, i tvivlen och frågorna som ständigt pockade på. I skolan började hon sakta men säkert kämpa för en miljö där alla elever kunde känna sig accepterade och respekterade för den de är. Genom att dela sin egen historia och starta en stödgrupp, blev hon en röst för ungdomar som kände sig lika vilsna som hon en gång gjort.
Idag, flera år senare, ser Lova tillbaka på sin resa med en känsla av tacksamhet. Hennes kamp för självinsikt och acceptans har format henne till den hon är: en modig och empatiskt ung kvinna med förmågan att inspirera andra. Hon fortsätter att använda sin konst för att uttrycka sin resa och sprida medvetenhet kring frågor som rör könsidentitet.
Lovas resa visar att det är möjligt att finna sig själv, även när vägen är lång och svår. Hennes historia vittnar om vikten av förståelse, stöd och modet att vara sann mot sig själv, oavsett vilka hinder man möter på vägen.
