Ahmed, 40, sitter i det lilla tältet som blivit hans tillflykt i Khan Yunis, en av de städer i Gaza som drabbats hårdast av den pågående konflikten. Han är en av de hundratals som nu lever under provisoriska skydd, skydd som ger liten trygghet mot de ständigt närvarande hoten och farorna.
I natt skakades marken av en kraftig explosion, bara en halv kilometer bort. ”Jag hade knappt hunnit somna när allt ljus plötsligt förbyttes i mörker och ljudet av explosionen fyllde luften”, berättar Ahmed med en darrande röst. Hans ögon, märkbart utmattade av sömnbrist och oro, söker ofta mot platsen där explosionen inträffade.
Det hemtrevliga tältet, som han delar med sin hustru och två barn, erbjuder lindriga tröst. Barn leker inte längre som de brukade; istället har rädsla blivit deras följeslagare. Varje dag hoppas Ahmed att ljudet av stridsflygplan, artilleri och explosioner ska upphöra, att livet ska återgå till någon form av det normala han minns från innan striderna bröt ut.
Ahmed bodde tidigare i ett stabilt hus, en plats fylld med minnen av lugnare tider. Idag är hans tillvaro en ständig kamp för överlevnad. De tillfälliga vägspärrarna, de plötsliga flyganfallen och den ständigt närvarande osäkerheten har gjort livet nästintill outhärdligt. ”Det finns inget värre än att leva i konstant rädsla för ens eget och ens familjs liv”, säger han och tittar på sina barn som försöker sysselsätta sig med en trasig fotboll.
Tältlägret i Khan Yunis, som snabbt har vuxit fram som en tillfällig fristad för många familjer, har blivit en symbol för människors uthållighet och beslutsamhet att överleva. Förnödenheter som mat, vatten och medicin är knappa, och hjälpinsatser kämpas för att nå fram genom den osäkra och instabila säkerhetssituationen.
Ahmed tänker ofta på framtiden, på vad som kommer att hända när och om kriget någon gång får ett slut. Hans största önskan är att kunna ge sina barn en chans till utbildning, en chans till en framtid bortom rädsla och osäkerhet, en framtid där de kan vakna utan skräcken för nya explosioner.
Även om situationen är svår, är Ahmed fast besluten att hålla fast vid hoppet. ”Det är allt vi har kvar”, säger han och stryker bort damm från sin panna. ”Vi måste tro på att det finns en ljusare morgondag, att vi någon gång kommer få återvända till ett liv i fred och värdighet.” Runt honom fortsätter livet i lägret; människor samlas, delar berättelser, och kämpar för att upprätthålla en skugga av normalitet mitt i kaoset.
