Den kalla vinden svepte över det lilla samhället vid kustens rand, där Oleksiis familj samlats för att ta farväl av en älskad make, far och vän. Oleksii, vid 53 års ålder, hade förlorat sitt liv vid fronten, långt från det kristallklara vattnet i Medelhavet som han älskade att segla på. För de som kände honom var det en förlust som kändes lika djup som havets djupaste delar.
Oleksii var en man med många passioner, men det var seglingen som verkligen fångade hans hjärta. Hans båt, en elegant farkost som han omsorgsfullt underhöll, hade styrts av honom genom oräkneliga somrar, med famljen som lojala besättningsmedlemmar. Varje utflykt på havet hade varit som ett litet äventyr, där vinden fyllde seglen och horisontens oändlighet lovade nyfunna friheter. Hans barn hade ofta sagt att deras far var aldrig så lycklig som när han hade ena handen på rodret och den andra pekandes mot en ny destination.
Men ödet ville annorlunda. När det nationella uppropet kom, kände Oleksii att det var hans plikt att svara; en plikt han tog på sig med det mod och den beslutsamhet som karakteriserade hans liv. Trots oron från familjen gav han sig av, driven av en känsla av ansvar och kärlek till sitt land, en känsla lika stark som hans kärlek till seglingen. På fronten blev han känd för samma målmedvetenhet och lojalitet som han visat på havet. Han blev snabbt omtyckt av sina kamrater, som såg honom som den som alltid kunde se det positiva, även i de mest prövande situationer.
Hans bortgång lämnade ett djupt tomrum hos hans familj och vänner. I samtal och tysta stunder vid strandkanten vände tankarna ständigt tillbaka till alla de minnesstunder Oleksii skapat. För dem som var kvar, var det svårt att förstå att aldrig mer skulle de se honom kliva ombord på båten, aldrig mer höra hans skratt bland vågorna eller se honom luta sig tillbaka med blicken mot horisonten. Båten låg nu förtöjd, stilla guppande i hamnen, som en symbol för ett liv som tagit dem på så många resor men nu nått sin slutpunkt.
I stunder av sorg fanns också insikten om att Oleksiis minne skulle leva vidare. Hans kärlek till havet och den frihet det innebar hade smittat av sig. Hans barn, som växt upp under hans varsamma vägledning till sjöss, var nu beslutna att fortsätta traditionen. Oleksiis berättelser, hans passion och hans osvikliga optimism blev deras ledstjärna. Vinden kanske hade mojnat och båten förblivit stilla, men hans ande tycktes ändå sväva över allt, över det öppna havet och den stjärnbeströdda himlen.
Hans namn skulle alltid vara knutet till mod, lojalitet och kärlekens styrka. För dem som seglade vidare i hans kölvatten var varje ny resa en förlängning av de äventyr han påbörjat. Där, i saltet av havsluften och i vågornas brus, fanns han alltid närvarande, en del av vinden som bär deras segel framåt mot nya horisonter.
