I skymningen, när solen långsamt sänkte sig över horisonten, blev himlen över Rafah i Gaza oväntat färgsprakande. Ett långbord sträckte sig från den ena änden av den sönderbombade gatan till den andra, där ruinerna av en förgången tid kastade skuggor över de få samlade familjerna som hade bestämt sig för att bröta fastan tillsammans. Det var den första dagen av ramadan, en månad av andlighet och reflektion, och trots de svåra omständigheterna i den krigsdrabbade regionen hade människor från när och fjärran tagit sig till detta enkla och symboliska samkväm.
Mattan på marken hade sträckts ut noggrant, trots att kanterna var fransiga av flitigt bruk. Rätterna som dukats upp var noggrant förberedda av invånarna själva, som ett bevis på uthållighet och hopp i en miljö där osäkerhet var en del av vardagen. Doften av nybakat bröd och kryddor spred sig i den ljumma kvällsluften, blandade sig med ljuden av lågmälda samtal och barnens tysta fniss när de sprang omkring, påminnande alla om livets envishet.
Kvinnor och män, unga som gamla, satt tillsammans. Deras ansikten belystes av de små ljuslågorna som fladdrade på bordet och mitt i all kaos fanns en känsla av samhörighet och gemenskap. Barnen, fulla av nyfikenhet och oskuld, lyssnade uppmärksamt på de äldres berättelser om svunna tider och drömmar om en bättre framtid. Orden band dem samman, över generationsgränser och erfarenheter.
Trots de omgivande ruinerna, som bar vittnesbörd om konflikten och osäkerheten, behöll de hoppet levande. Det handlade inte enbart om att bryta fastan, utan om att bryta isoleringen och misstron som ofta vilade tungt över regionen. Den kollektiva handlingen av att dela en måltid blev en form av motstånd och en påminnelse om att mänskligheten är starkast när vi håller ihop.
När den första dadeln plockades upp som signalen för att starta måltiden, och första klunken vatten togs, syntes tacksamheten i allas ögon. Över hela bordet delades maten, men också hoppet – en känsla av tillhörighet och en evig tro på fredens kraft. Ramadan i Rafah framstod inte enbart som en religiös ritual, utan som ett levande bevis på kärlekens och solidaritetens varma strålar mitt i all förödelse.
Medan mörkret sänkte sig över staden, omgivna av det skrämmande påtagliga tecknet på krigets destruktiva kraft, brann ljusen på bordet med ännu större intensitet. De vittnade om odödligheten i människans vilja att söka ljus och gemenskap, även i de mörkaste tider. Och så avslutades den första dagens fasta i Rafah, med ett gemensamt hopp om ljusare dagar.
