Det är en tidig eftermiddag i centrala Stockholm när vi träffar tre kvinnor som alla delar en gemensam erfarenhet – att ha blivit utsatta för sexistisk rasism. Trots att deras livsberättelser skiljer sig åt präglas de av liknande smärtsamma erfarenheter. Pimpiina, 29, är en av dem.
Pimpiina minns tydligt hur det började redan i skolan. Hon var bara en tonåring när hennes klasskamrater började kalla henne ”thaihora” och ”shemale”. Som barn till thailändska föräldrar var det inte bara hennes utseende som uppmärksammades, utan även den rasistiska stereotypen om thailändska kvinnor. ”Det kändes som ett dubbelt svek,” säger hon. ”Inte nog med att jag blev retad, men retningarna var också fulla av sexistiska undertoner.”
Det är uppenbart att sådana upplevelser satt djupa spår i Pimpiina. Hon pratar om hur dessa kommentarer inte bara skadade hennes självbild utan också påverkade hur hon såg på sin kropp och sitt ursprung. ”Jag kände en skam över något jag borde vara stolt över. Min mamma brukade alltid säga att jag skulle bära min kultur med stolthet, men det var svårt med de där orden ringande i öronen.”
Pimpiina är inte ensam om sina erfarenheter. En annan kvinna, som föredrar att vara anonym, berättar om liknande kränkningar. Med sitt ursprung i Mellanöstern, blev hon ofta utsatt för glåpord som inte bara ifrågasatte hennes svenskhet utan också hennes värde som kvinna. ”De kallade mig allt från ’falsk blondin’ till andra betydligt mer grova saker,” säger hon. ”Det var som att min existens kränkte, och de ville få mig att förstå att jag alltid skulle betraktas som ’den andra’.”
Under vårt samtal lyfter också den tredje kvinnan, Maria, en fråga om blickar och ofrivillig sexualisering. Med sitt afro-karibiska ursprung säger hon att hon alltid fått kämpa med hur samhället uppfattat och kommenterat hennes kropp. ”Det är som att så fort man kliver utanför dörren tilldelas man en roll. Antingen är man den ’exotiska’ eller den ’förbjudna’, men aldrig bara Maria,” säger hon med en synbar frustration. ”Det är en ständigt pågående process att avlära det hat och de föreställningar man internaliserat genom åren.”
För dessa kvinnor är det också viktigt att understryka sammanflätningen av rasism och sexism. När vi avslutar vår diskussion poängterar de vikten av att samhället erkänner dessa problem som samverkande krafter. ”Det går inte att prata om det ena utan att nämna det andra,” säger Pimpiina. ”Den ena komponenten förstärker den andra, och båda måste bekämpas samtidigt för att vi verkligen ska kunna skapa förändring.”
När vi tar farväl känns det tydligt att deras berättelser är en påminnelse om de utmaningar och fördomar som fortfarande existerar i vårt samhälle. Med mod och beslutsamhet lyfter de sina röster för att synliggöra en verklighet som fortfarande är alltför osynlig.
