Krönika
Öppen artikelNIS2 får inte lämna de mindre aktörerna med notan
NIS2 kan stärka Sveriges motståndskraft, men regler räcker inte. Om mindre och resursbegränsade verksamheter ska klara kraven behövs praktiskt stöd, kompetens och en tillsyn som tar proportionaliteten på allvar.

Cybersäkerheten blir inte bättre av att ansvaret är frivilligt. Men den blir heller inte bättre av att staten lämnar över en omfattande kravlista till verksamheter som saknar både specialister och ekonomiskt utrymme. När Sverige genomför EU:s NIS2-direktiv måste ambitionen vara större än att kunna bocka av ännu ett regelverk.
NIS2 har ett rimligt och nödvändigt mål: att höja den gemensamma cybersäkerhetsnivån i EU. Direktivet omfattar 18 sektorer, däribland energi, transporter, hälso- och sjukvård, dricksvatten, digital infrastruktur, offentlig förvaltning, avfallshantering och delar av livsmedels- och tillverkningssektorn. Medlemsstaterna skulle ha antagit och offentliggjort sina nationella genomföranderegler senast den 17 oktober 2024.
I Sverige har den statliga utredningen SOU 2024:18 föreslagit en ny cybersäkerhetslag. Men en statlig utredning är ett lagförslag, inte gällande rätt. Exakt vilka svenska verksamheter som omfattas, hur tillsynen organiseras och från vilket datum svenska regler gäller måste därför bedömas utifrån det slutliga nationella genomförandet.
Mer än en fråga för it-avdelningen
NIS2 handlar inte bara om brandväggar och antivirusprogram. Berörda organisationer ska vidta lämpliga och proportionella tekniska, operativa och organisatoriska åtgärder. Det gäller bland annat incidenthantering, kontinuitetsplanering, säkerhet i leverantörskedjor, sårbarhetshantering, utbildning, kryptering och flerfaktorsautentisering där det är lämpligt.
Ansvaret flyttas dessutom tydligt in i ledningsrummet. Ledningen ska godkänna säkerhetsåtgärderna, följa upp genomförandet och skaffa sig tillräcklig kunskap för att kunna bedöma risker och rutiner. Vid en betydande incident ska en tidig varning normalt lämnas inom 24 timmar, en incidentanmälan inom 72 timmar och en slutrapport normalt inom en månad.
Det är i grunden bra. Cybersäkerhet kan inte längre behandlas som en teknisk sidofråga som delegeras till någon ensam systemadministratör. Ett allvarligt intrång kan stoppa vård, transporter, vattenförsörjning eller annan viktig verksamhet. Då måste ansvaret finnas där besluten om pengar, bemanning och prioriteringar fattas.
Men samma krav som tvingar fram efterlängtad skärpa blottlägger också ett resursproblem. För en stor organisation kan riskanalyser, leverantörsgranskningar, incidentövningar och dokumenterade rapporteringsvägar fördelas mellan säkerhetsspecialister, jurister, inköpare och kommunikatörer. I en mindre verksamhet kan samma personer ansvara för ekonomi, personal, upphandling, drift och it.
De minsta omfattas inte alltid direkt
Det vore missvisande att påstå att NIS2 generellt träffar varje litet företag. Huvudregeln är att direktivet omfattar medelstora och stora organisationer, normalt verksamheter med minst 50 anställda och en årsomsättning eller balansomslutning på minst 10 miljoner euro. Många mikro- och småföretag faller alltså utanför den direkta tillämpningen.
Det finns samtidigt undantag där verksamheter kan omfattas oavsett storlek, exempelvis om de har särskild betydelse för samhället. Små företag kan också påverkas indirekt. En större reglerad kund måste kunna hantera risker i sin leverantörskedja och kan därför ställa högre säkerhetskrav på it-leverantörer, konsulter, driftpartners och andra underleverantörer.
Det är inte nödvändigtvis fel. En sårbar underleverantör kan bli vägen in i en betydligt större organisation. Men indirekta avtalskrav riskerar att bli särskilt svåra att hantera när varje kund skickar sin egen säkerhetsbilaga, sin egen kontrollista och sina egna rapporteringskrav.
Proportionalitet måste fungera i praktiken
Det starkaste motargumentet mot farhågorna om ett säkerhetsgap finns i själva direktivet. Åtgärderna ska vara proportionella. Hänsyn ska tas till bland annat verksamhetens storlek, riskexponering, sannolikheten för incidenter, möjliga konsekvenser och kostnaden för säkerhetsåtgärderna. En mindre och enklare verksamhet ska alltså inte automatiskt möta samma kontrollnivå som en nationellt systemkritisk aktör.
Stora organisationer har dessutom inte alltid ett lättare säkerhetsarbete. De kan ha fler användare, äldre system, fler leverantörer och betydligt mer komplexa tekniska miljöer. Storlek är inte samma sak som säkerhetsförmåga.
Ändå löser ordet proportionerlig inte problemet på egen hand. Om tillsynsmyndigheter, kunder och upphandlare tolkar kraven olika kan försiktiga organisationer känna sig tvungna att köpa dyra konsultpaket för att vara på den säkra sidan. Då finns en risk att dokumentation och formell regelefterlevnad prioriteras framför segmentering, säkerhetskopiering, loggning, utbildning och övningar som faktiskt minskar skadorna vid en incident.
Direktivets sanktionsnivåer bidrar till allvaret. För väsentliga verksamheter ska den högsta möjliga administrativa sanktionsavgiften vara minst 10 miljoner euro eller 2 procent av den globala årsomsättningen, beroende på vilket belopp som är högst. För viktiga verksamheter är motsvarande nivå minst 7 miljoner euro eller 1,4 procent. Hur sanktionerna används i Sverige beror på det nationella genomförandet, men signalen är tydlig: cybersäkerhet ska vara en ledningsfråga med verkliga konsekvenser.
Vägledning är bra – genomförandekapacitet är bättre
Det finns redan offentligt stöd. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap erbjuder exempelvis Cybersäkerhetskollen, ett kostnadsfritt självskattningsverktyg för organisationer som vill bedöma och utveckla sitt grundläggande säkerhetsarbete. Sådana verktyg är värdefulla och reglerna kan på sikt även minska bördan genom att förebygga driftstopp, utpressningsangrepp och informationsförluster.
Men en självskattning kan inte ersätta en säkerhetsarkitekt, finansiera ett reservsystem eller bemanna en incidentfunktion klockan tre på natten. ENISA har också pekat på återkommande problem med resurs- och kompetensbrist samt svårigheter att omsätta regelkrav i praktiken.
Därför bör staten komplettera regler och allmän vägledning med sektorsanpassade mallar, utbildning för ledningar, tydligare tillsynsvägledning, gemensamma upphandlingar och bättre tillgång till kvalificerad incidentrespons. För vissa verksamheter kan även riktad finansiering av ett grundläggande skydd vara rimlig.
NIS2 kan göra Sverige säkrare. Men då måste genomförandet bedömas efter faktisk motståndskraft, inte efter antalet ifyllda dokument. Om staten kräver att resursbegränsade verksamheter ska bära ett större säkerhetsansvar måste den också hjälpa dem att bygga förmågan att göra det.



