Nyheter
Öppen artikelMinnet av förintelsen lever vidare genom generationer
Hannah Arnesen vårdar sin mormors minnen från Förintelsen och vidarebefordrar dem till sina elever som en livslång plikt.
Det är en kylig aprilmorgon i Göteborg när Hannah Arnesen slår upp det blekta fotoalbumet på köksbordet. Sidorna är tunna, nästan genomskinliga, och mellan dem ligger hennes mormors liv fragmenterat i svartvita bilder. Ett skolporträtt från 1938, ett vykort som aldrig skickades, en liten papperslapp med en adress i Warszawa. För Hannah är detta inte bara minnen; det är vittnesmålen efter en historia som nästan utplånades.
Hennes mormor överlevde Förintelsen. Hon miste sina föräldrar, syskon och flera kusiner. Hon miste sitt språk, sitt hem och sin tro på världen. Men hon höll fast vid minnet av allt – inte som en börda, utan som ett ansvar. Efter kriget, när hon kom till Sverige som en av de så kallade “överlevande barnen”, började hon skriva ner namn, platser och datum i ett gammalt kollegieblock. “Om jag inte minns, finns de inte längre”, brukade hon säga.
Hannah växte upp med berättelserna som en självklar del av familjen, men först som vuxen förstod hon deras tyngd. Hon arbetar idag som lärare och försöker förmedla det arv hon fått vidare till sina egna elever. Varje år, på Förintelsens minnesdag, visar hon dem bilderna ur albumet och läser korta utdrag ur mormoderns anteckningar. Eleverna sitter tysta, ofta länge efteråt. “Det är som att de förstår att inget är så avlägset som man tror”, säger hon.
Mormodern gick bort för flera år sedan, men i Hannahs vardag lever hon kvar. I de gamla recepten, i de envisa uttrycken på jiddisch som dyker upp vid köksbordet, i den osvikliga tron på berättelsens kraft. För varje gång Hannah berättar, för varje gång någon lyssnar, överlever också minnet. Och mitt i allt det som togs ifrån henne finns ändå detta orubbliga: en vilja att se, att minnas och att aldrig låta tystnaden ta plats där människor en gång fanns.



