Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

Låg inflation räcker inte för att kalla krisen över

Inflationen har fallit och räntorna har sänkts, men priserna är fortsatt höga och arbetslösheten har stigit. Den ekonomiska återhämtningen bör bedömas efter om den också når arbetslösa, ekonomiskt pressade hushåll och välfärden.

Cirka 5 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Inflationen är tillbaka kring Riksbankens mål och räntorna har sänkts. Det är goda nyheter – men det är inte samma sak som att krisen är över för människorna som fortfarande betalar dess pris.

Ekonomiska vändningar ser ofta prydliga ut i diagram. En kurva planar ut, en annan pekar försiktigt uppåt och prognosmakarna börjar tala om återhämtning. Men ett samhälle återhämtar sig inte när statistiken byter riktning. Det återhämtar sig när människor får jobb, när lönen åter räcker månaden ut och när skolan, vården och omsorgen kan klara sina uppdrag.

Inflation är inte samma sak som prisnivå

I december 2024 var KPIF-inflationen 2,0 procent, vilket motsvarar Riksbankens inflationsmål. KPI-inflationen var samtidigt 0,8 procent. Skillnaden beror bland annat på att KPI påverkas direkt av förändrade bolåneräntor, medan KPIF håller effekten av ändrade räntesatser konstant.

Det är därför KPIF som ska användas när måluppfyllelsen diskuteras. Men inte heller en KPIF-inflation på 2 procent innebär att priserna återgår till nivåerna före inflationschocken. Det betyder att priserna i genomsnitt fortsätter att stiga, fast betydligt långsammare.

För hushåll vars marginaler redan har ätits upp av dyrare mat, energi och boende är den skillnaden avgörande. Prisökningarna har bromsat, men de tidigare höjningarna har inte raderats. Medlingsinstitutets statistik visar också att lönernas köpkraft föll kraftigt under inflationsåren 2022 och 2023. Lägre inflation och fortsatta löneökningar skapar nu bättre förutsättningar för reallöneökningar, men det tidigare tappet återställs inte automatiskt eller lika snabbt för alla.

Räntesänkningar hjälper – men olika mycket

Riksbanken sänkte styrräntan från 4,00 till 2,25 procent mellan maj 2024 och januari 2025. Det ger lättnad för många bolånetagare och kan med tiden stärka konsumtionen, bostadsmarknaden och företagens investeringar. I ett land där många bolån har kort räntebindning kan effekten bli påtaglig relativt snabbt.

Det ska inte avfärdas som en statistisk illusion. Lägre räntor och stigande reala inkomster är verkliga förbättringar, och både Riksbanken och Konjunkturinstitutet bedömde att de kunde bidra till en starkare konjunktur under 2025.

Men lättnaden är ojämnt fördelad. Den som har ett stort rörligt bolån kan få tusenlappar över när räntan faller. En hyresgäst, en skuldfri pensionär eller en arbetslös person med små marginaler får inte samma direkta effekt. Penningpolitiken kan stärka efterfrågan, men den kan inte på egen hand lösa bristande matchning, utbildningsbehov eller andra hinder som håller människor borta från arbetsmarknaden.

Arbetsmarknaden släpar efter

Enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar var 8,4 procent av arbetskraften arbetslös i genomsnitt under 2024. Året före var motsvarande andel 7,7 procent. Det är svårt att tala om en avslutad kris när arbetslösheten samtidigt har gått åt fel håll.

Det betyder inte att en återhämtning är falsk bara för att den ännu inte syns tydligt i arbetslöshetstalet. Arbetsmarknaden reagerar ofta senare än produktion och konsumtion. Företag kan först utnyttja befintlig personal och kapacitet mer innan de börjar nyanställa. Riksbanken och Konjunkturinstitutet räknade också med just en sådan eftersläpning.

Men för den som söker arbete är en prognos om framtida nyanställningar inte samma sak som en lön i dag. Därför bör arbetslösheten behandlas som ett centralt mått på återhämtningens kvalitet, inte som en besvärande fotnot till bättre BNP-prognoser.

Det är också viktigt att inte blanda ihop olika arbetslöshetsmått. SCB:s AKU bygger på internationella ILO-definitioner och en urvalsundersökning. Arbetsförmedlingens statistik gäller personer som är inskrivna som arbetslösa eller deltar i program med aktivitetsstöd. Båda säger något viktigt, men de mäter inte exakt samma sak.

Lönerna kan vända – utan att alla följer med

Industriavtalet för perioden april 2025 till mars 2027 har ett avtalsvärde på 6,4 procent över 24 månader. Eftersom industrins märke fungerar som norm för stora delar av arbetsmarknaden kan avtalet ge bredare löneökningar. Om inflationen håller sig nära målet kan en stor del av löneökningarna bli reala förbättringar.

Det är ett tungt motargument mot den mest dystra bilden. Köpkraften kan stärkas samtidigt som räntorna faller och efterfrågan tar fart. Men avtalsvärdet är inte identiskt med varje individs löneökning, och det säger ingenting om inkomsten för den som saknar arbete. Olika hushåll har dessutom olika boendekostnader, konsumtionsmönster och skulder.

Välfärden följer inte inflationskurvan

Kommuner och regioner ansvarar för stora delar av den skattefinansierade välfärden: skola, äldreomsorg, hälso- och sjukvård och kollektivtrafik. Lägre inflation dämpar kostnadsökningarna, men den tar inte bort tidigare kostnadslyft, kompetensbrist eller de växande behoven från en åldrande befolkning.

Regeringens budgetproposition för 2025 innehöll reformer på omkring 60 miljarder kronor, där en betydande del riktades mot hushållens ekonomi genom bland annat skatteförändringar kopplade till arbete och pensioner. Sådana åtgärder kan stärka efterfrågan. Men huruvida återhämtningen också stärker välfärdens kvalitet och tillgänglighet avgörs av finansiering, skatteunderlag, statsbidrag, bemanning och politiska prioriteringar – inte av inflationstalet ensamt.

Rätt fråga är vem som återhämtar sig

Sverige har goda skäl att välkomna lägre inflation, lägre räntor och möjligheten till stigande reallöner. Att förneka dessa förbättringar vore lika missvisande som att utropa seger för tidigt.

Prognoser är dessutom scenarier, inte facit. En exportberoende ekonomi påverkas av utvecklingen i bland annat Tyskland, euroområdet, USA och Kina, liksom av handelspolitik och geopolitik. Den väntade uppgången kan bli starkare än beräknat, men också svagare.

Den avgörande frågan är därför inte bara om ekonomin växer igen. Den är vilka som får del av tillväxten. När arbetslösheten sjunker, köpkraften stärks även för hushåll med små marginaler och välfärden får bättre förutsättningar – då kan vi med större trovärdighet säga att krisen är på väg att ta slut.

Tills dess är låg inflation ett viktigt framsteg. Men den är början på prövningen, inte slutet på den.

← Tillbaka till nyhetsarkivet