Den 13 september 2026 går Sverige till val. Att främmande aktörer kan försöka störa förtroendet för valet är ett verkligt säkerhetsproblem – men det ger inte staten rätt att bli domare över den politiska sanningen.
Det är en gränsdragning som blir allt viktigare. Ett demokratiskt samhälle måste kunna försvara sig mot falska identiteter, samordnade påverkansnätverk, manipulerade material och dolda utländska avsändare. Samtidigt måste samma samhälle tåla felaktigheter, överdrifter, hård retorik och åsikter som både regeringen och myndigheterna finner obekväma.
Om de två uppgifterna blandas ihop riskerar demokratins försvar att skada det som ska försvaras.
Hotet är verkligt – men måste beskrivas korrekt
Säkerhetspolisen beskrev i sin årsbok för 2023 Ryssland som det största säkerhetshotet mot Sverige och framhöll att främmande makt använder bland annat informationspåverkan för att försvaga sammanhållning, tillit och handlingsfrihet.
Det är ett starkt skäl för beredskap. Det är däremot inte bevis för att en viss stat redan har inlett en konkret operation mot det svenska valet 2026. Sådana påståenden kräver aktuell och verifierbar bevisning.
Den skillnaden är avgörande. Om varje kontroversiellt påstående som råkar gynna en främmande makts intressen stämplas som utländsk propaganda blir begreppet snabbt oanvändbart. Svenska väljare kan självständigt komma fram till ståndpunkter som också framförs i Moskva, Washington eller Peking. Åsiktsmässigt överlapp bevisar varken styrning, finansiering eller samordning.
Utländsk påverkan är dessutom bredare än rena lögner. Den kan använda falska konton, dolda nätverk, cyberangrepp, läckta dokument, ekonomiska beroenden eller försök att undergräva tilliten till själva valproceduren. Ett sant påstående kan ingå i en otillbörlig kampanj, medan ett falskt påstående kan vara ett vanligt misstag.
Staten bör därför i första hand granska aktörer, metoder och samordning – inte politiska uppfattningars lämplighet.
Ett säkerhetsuppdrag är inte ett sanningsministerium
Myndigheten för psykologiskt försvar inrättades den 1 januari 2022. Enligt myndighetens instruktion ska den bland annat identifiera, analysera och, när det är lämpligt, motverka otillbörlig informationspåverkan och annan vilseledande information som riktas mot Sverige eller svenska intressen.
Det är ett viktigt uppdrag, men också ett uppdrag som kräver tydliga gränser. Myndighetens mandat bör inte tolkas som ett allmänt tillstånd att avgöra vilka samhällsberättelser eller politiska slutsatser som är acceptabla.
När en offentlig aktör pekar ut en påverkanskampanj bör den därför så långt säkerhetsläget tillåter redovisa vad bedömningen bygger på: falska identiteter, teknisk infrastruktur, finansiering, samordnat beteende eller andra dokumenterade spår. Det måste också framgå vad som är belagt och vad som fortfarande är osäkert.
Att staten varnar för en verifierad operation är inte detsamma som censur. Att redovisa fakta, skydda valadministrationen och avslöja falska avsändare är något annat än att förbjuda ett politiskt budskap. Men ju otydligare kriterierna blir, desto större blir risken att legitim opposition eller journalistik dras in i säkerhetspolitikens språk.
Grundlagen kräver återhållsamhet
Sveriges grundlagar ger ett starkt skydd för yttrandefrihet, informationsfrihet, tryckfrihet, meddelarfrihet, källskydd och offentlig insyn. Skyddet är inte absolut, men begränsningar måste ha stöd i lag och hålla sig inom grundlagens ramar. FN:s människorättskommitté har dessutom betonat att begränsningar av yttrandefriheten måste vara nödvändiga och proportionerliga.
Det innebär inte att myndigheter måste vara passiva. Det innebär att staten ska vara hård mot hemlig manipulation men återhållsam med att bedöma politiska åsikters legitimitet.
Begrepp som ”desinformation” och ”skadligt innehåll” räcker inte som beslutsgrund om de saknar precisa kriterier. Satir är inte samma sak som en falsk nyhet. Ett slarvigt påstående är inte samma sak som en statsledd kampanj. Regimkritik blir inte otillbörlig bara för att den skadar Sveriges anseende.
Plattformarnas makt måste också kunna granskas
Den politiska offentligheten formas inte enbart av staten. Digitala plattformars rekommendationssystem, annonsering och moderering avgör i hög grad vad som får spridning. Ett plattformsbeslut är inte automatiskt statlig censur, men det kan ändå få betydande konsekvenser för samhällsdebatten.
EU:s förordning om digitala tjänster, DSA, kräver att mycket stora plattformar och sökmotorer bedömer och minskar systemrisker, däribland negativa effekter på samhällsdebatt, valprocesser och allmän säkerhet. Förordningen innehåller också krav på transparens, motiveringar av vissa modereringsbeslut, möjligheter att överklaga och forskartillgång till data under särskilda villkor.
Det är en bättre riktning än ogenomskinliga överenskommelser där myndigheter och teknikbolag fattar beslut som allmänheten inte kan granska. Riskminskande åtgärder kan behövas, men de måste följas av insyn, tydliga regler och verkliga möjligheter till rättelse.
Källkritik räcker inte ensam
Det finns ett rimligt motargument mot betoningen på öppenhet och mediekompetens: en enskild väljare kan inte förväntas avslöja en välfinansierad operation med tusentals konton, avancerad teknik och dolda betalningsflöden.
Det är sant. Sverige behöver också cybersäkerhet, underrättelsearbete, valadministrativ beredskap, snabb lägesbild och förmåga att offentligt varna för verifierade kampanjer. Myndigheter får inte vänta så länge med korrekt information att manipulationen hinner sätta sig.
Men säkerhetskapacitet och medborgarnas motståndskraft är inte motsatser. Experimentell forskning om så kallad prebunking, eller psykologisk inokulering, visar att människor kan bli bättre på att känna igen vanliga manipulationstekniker. Resultaten bevisar inte att utbildning ensam kan stoppa organiserad påverkan, men de visar att demokratins försvar inte behöver börja med att någon annan väljer bort information åt oss.
Den bästa beredskapen kombinerar därför säkerhetsarbete med öppna institutioner, medie- och informationskunnighet samt tydlig redovisning av myndigheternas underlag och osäkerheter.
Inför valet 2026 behöver Sverige vara misstänksamt mot dolda avsändare, falska identiteter och samordnad manipulation. Men vi bör vara lika misstänksamma mot tanken att demokratin skyddas genom att staten sorterar godtagbara och icke godtagbara samhällsberättelser.
Ett fritt samhälle måste kunna avslöja lögner utan att förbjuda tvivel. Det måste kunna försvara valet utan att kontrollera väljarnas slutsatser.
