AI beskrivs gärna som ett tekniksprång. På arbetsmarknaden är den minst lika mycket en fördelningsfråga. Den avgörande konflikten handlar inte bara om vilka uppgifter en algoritm kan utföra, utan om vem som får utbildning, inflytande och del av produktivitetsvinsterna – och vem som lämnas att själv hantera omställningen.
År 2024 använde 25,1 procent av de svenska företagen med minst tio anställda minst en AI-teknik. I Eurostats jämförelse var det bara Danmark som hade en högre andel. Sverige har alltså redan kommit långt i företagens användning av tekniken.
Men siffran säger inte att en fjärdedel av jobben har automatiserats eller ens att en fjärdedel av de anställda använder AI. Den mäter företag som använder minst en AI-teknik, inte hur många arbetstillfällen som har skapats, förändrats eller försvunnit. Att blanda ihop teknikanvändning med arbetslöshet vore både felaktigt och alarmistiskt.
Fel skiljelinje
Den gamla föreställningen är att automation främst hotar manuella och lågutbildade arbeten. Generativ AI passar dåligt in i den bilden. ILO pekar ut kontors- och administrativa arbetsuppgifter som särskilt exponerade, medan OECD konstaterar att exponeringen ofta är hög i kvalificerade kognitiva yrken inom bland annat juridik, ekonomi, administration och teknik.
Det betyder inte att hela dessa yrken står inför utplåning. Både OECD och ILO betonar att AI på kort sikt främst väntas förändra och komplettera arbetsuppgifter, snarare än ersätta hela yrken. Exponering, automatiseringsrisk och faktisk arbetslöshet är tre olika saker.
Även praktiska, lokalt bundna och relationsintensiva arbeten kan påverkas utan att själva kärnan i yrket automatiseras. Dokumentation, schemaläggning, planering och beslutssystem kan förändras. Därmed kan AI flytta makt och kontroll på en arbetsplats även när antalet anställda är oförändrat.
Den verkliga skiljelinjen går därför inte enkelt mellan akademiker och arbetare. Den går mellan dem som får använda tekniken med utbildning, tid och inflytande – och dem som får tekniken införd över huvudet på sig.
AI kan också minska skillnader
Det finns ett viktigt motargument. AI kan fungera som en kompetensförstärkare för dem som tidigare haft minst erfarenhet. I en studie vid ett amerikanskt kundserviceföretag ökade ett generativt AI-stöd produktiviteten med i genomsnitt 14 procent, och förbättringen var störst bland mindre erfarna och tidigare svagare presterande medarbetare.
Det resultatet kan inte utan vidare överföras till Sverige eller till andra yrken. Men det visar att tekniken inte automatiskt behöver gynna en redan privilegierad elit. Rätt använd kan den hjälpa fler att skriva, söka information, dokumentera och lösa problem.
Just därför är fördelningen av stödet så central. Ett AI-verktyg blir inte jämlikt bara för att det går att öppna i en webbläsare. Det krävs tid att lära sig det, möjlighet att kontrollera resultatet och kunskap om när systemet har fel. Sverige ligger över EU-genomsnittet när det gäller grundläggande eller bättre digitala färdigheter, men en betydande minoritet saknar fortfarande minst grundläggande digital kompetens.
Omställningen når inte alla lika
Sverige står inte utan skydd. Omställningsstudiestödet kan ge vuxna med arbetslivserfarenhet stöd för studier som stärker deras ställning på arbetsmarknaden. De kollektivavtalade omställningsorganisationerna kan dessutom erbjuda stöd vid uppsägning och, beroende på avtalsområde, kompetensutveckling och studiestöd.
Det är starkare institutioner än många andra länder har. Men de är inte universella i praktiken. Tillgången påverkas av bland annat arbetslivserfarenhet, anställningshistorik, avtalsområde, anställningsform och om arbetsgivaren har kollektivavtal. Personer med svagare anknytning till arbetsmarknaden kan därför också ha svårare att få del av resurserna för omställning.
Här finns en obekväm tidskonflikt. Företag kan införa nya AI-verktyg snabbt, medan utbildning, validering, förhandlingar och vuxenstudier tar tid. Om samhällets svar huvudsakligen blir att den enskilde ska utbilda sig efter arbetstid riskerar omställningspolitiken att gynna dem som redan har mest tid, trygghet och studievana.
Reglering räcker inte
EU:s AI-förordning är viktig. Den klassar vissa system för bland annat rekrytering, urval, befordran, uppsägning och fördelning av arbetsuppgifter som högrisk. För sådana system ställs krav på bland annat riskhantering, dokumentation, datakvalitet och mänsklig kontroll. Förordningen innehåller också ett krav på AI-kunnighet för aktörer som tillhandahåller eller använder AI-system.
Men regleringen avgör inte vem som får utbildning, hur arbetet organiseras eller hur produktivitetsvinsterna fördelas. Den skyddar inte automatiskt arbetstagare från arbetsintensifiering, övervakning eller minskad autonomi – risker som OECD har lyft fram.
IMF har uppskattat att omkring 40 procent av den globala sysselsättningen är exponerad för generativ AI och omkring 60 procent i avancerade ekonomier. Inte heller dessa siffror är prognoser över hur många jobb som försvinner. Exponeringen kan innebära både produktivitetsvinster och undanträngning, beroende på om tekniken kompletterar eller ersätter människors arbete.
Teknikpolitiken måste bli arbetsmarknadspolitik
Sverige behöver därför sluta behandla AI-kompetens som en fråga för frivilliga entusiaster och enstaka innovationsprojekt. Kompetensutveckling måste kunna ske på betald arbetstid, anpassas till verkliga arbetsuppgifter och nå även människor utanför de starkaste avtalsområdena. Anställda och fackliga företrädare behöver dessutom få inflytande när AI används för att bedöma prestationer, fördela arbete eller fatta personalbeslut.
Invändningen är förstås att bred utbildning och omställning kostar pengar och att ingen ännu vet exakt vilka färdigheter som kommer att behövas. Det stämmer. Men osäkerheten är ett argument för återkommande och arbetsnära kompetensutveckling, inte för passivitet.
AI behöver inte skapa massarbetslöshet för att öka ojämlikheten. Det räcker att vissa får högre produktivitet, bättre löner och större kontroll, medan andra får tätare övervakning, högre arbetstakt och ansvaret att på egen hand bli anställningsbara igen.
Sveriges framgång bör därför inte mätas enbart i hur många företag som använder AI. Den bör mätas i hur många människor som får makt att använda tekniken – i stället för att bara bli styrda av den.