Här är en krönika baserad på frågeställningen ”Har extremvädret den här sommaren förändrat hur vi ser på klimatkrisen – eller har vi redan vant oss vid katastrofer?”
—
**Extremvädret är här för att stanna – men har vi vant oss vid katastrofer?**
Sommaren som just passerat har varit både en påminnelse om och en försmak av det klimatkaos som klimatforskare varnat för under decennier. Från bränder som slukat skogar och hem i Sydeuropa till översvämningar som vräkt in över oväntade platser i Asien, tecknen är överallt. Frågan är om dessa extremväderhändelser faktiskt förändrat vår uppfattning om klimatkrisen, eller om vi cyniskt nog redan hunnit vänja oss vid att katastrofer numera är en del av vardagen?
Jag minns en tid då nyhetssändningar avbröts för att rapportera om en ovanligt kraftig storm eller en alldeles för tidig värmebölja. Det var nyheter, helt enkelt för att de var ovanliga händelser. Numera har vi vant oss vid att extrema väderförhållanden upptar dagordningen i de flesta nyhetssändningar. Men i och med denna kontinuerliga informationsflod, finns det en risk att vi blir avtrubbade, distanserade från själva omfattningen och allvaret i situationen.
Människans förmåga att anpassa sig är fantastisk, ibland till en grad där den trotsar logik. När vi ständigt bombarderas med nyheter om katastrof efter katastrof, finns det en risk att vi skyddar våra psyken genom att filtrera bort det som inte omedelbart påverkar vår egen omgivning. Det är förödande, inte bara för den kollektiva viljan att agera, utan också för vår förmåga till empati för dem som drabbas allra hårdast.
Under sommaren diskuterade jag med en vän om hur märkligt det är att vi accepterar att vårt kulturella arv, såsom katedraler och historiska platser, bokstavligen riskerar att gå upp i rök. Vi pratade om hur platser vi tagit för givet att alltid finnas där – frodiga skogar, oändliga ängar och tysta sjöar – nu förändras bortom igenkänning. Hon sa något som fastnade hos mig: ”Det är som att vi har blivit sambos med en osynlig katastrofinsikt, en känsla som vi accepterat som hemmastadd.” Det är en djupt oroande tanke.
Samtidigt finns det glädjande tecken på att vissa människor vaknat upp till behovet av förändring. I en del av Sverige där lantbruket drabbats hårt av torka, har nya, innovativa bevattningstekniker tagits i bruk för att bevara grödorna. Vidare ser vi ungdomsrörelser som med kraft och passion kräver förändring från ledare och beslutsfattare över hela världen. Det är en ljuspunkt – de vägrar att tolerera ett liv definierat av den apati och resignation som annars kan tyckas sprida sig.
Men för varje aktivist på barrikaderna verkar det finnas tio som rycker på axlarna, distraherade av vardagslivets omedelbara krav och bekväm otillräcklighet. För var och en av oss som handlar med miljövänlig känsla, finns det många fler som, genom vana eller resignation, ägnar sig åt ett levnadssätt långt bortom hållbarhetens horisont.
Med detta sagt, kan vi verkligen klandra dem? Under årtionden har bördan för förändring lagts på individens axlar, snarare än på de system och strukturer som har satt oss i detta svårhanterliga predikament. Vi får höra att vi ska äta mindre kött, köra mindre bil och flyga mer sällan, samtidigt som stora företag fortsätter att förorena utan betydande påföljder. Detta hyckleri har upplösande effekter på vår motivation, och vi ställer oss naturligt frågan: Vad spelar det för roll vad jag gör, när de som har kraften att göra verklig skillnad fortsätter på som vanligt?
Den mentala anspänningen av att vara medveten om klimatkrisens verklighet kan inte underskattas. Klimatängslan blir i sig en form av extremväder, en intern storm av känslor som kan överväldiga och förlama. Men likt alla stormar går även denna att navigera, om vi ser den för vad den är – en påminnelse om vårt ansvar och potential för påtaglig förändring.
Det är dags för oss att vakna till idén att katastrofer inte behöver vara normen. Att vifta med knytnäven åt bindslar och kräva ansvar och handling av dem som har makten att förändra våra kollektiva stigar. Kanske har sommars små morgonmöten av regn på fönsterbleck och het luft som kväver rörelsen utanför funnits där för att påminna oss om vår roll i denna stora berättelse.
Klimatkrisen är inte någon avlägsen framtida eventualitet – den är här och nu. Det är en stegrad verklighet, en lamslående insikt och samtidigt en tydligare möjlighet för en hållbar och kollektiv framväxt. Katastroferna skall inte vara vår nya normalitet. Låt oss se detta som en vändpunkt till den insiktens fördel, snarare än dess undergång.
När jag ser framåt, vill jag tro på ett samhälle där extremvädret inte längre dominerar våra tankar om sommaren. Där det istället blir en tid för att återkoppla med naturen och varandra, inte genom rädsla utan genom respekt och förståelse. Och vi behöver börja nu, för det finns ingen annan tid.
