Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Nyheter

Öppen artikel

Kritik mot Erik Helmersons uppgörelse med 2010-talets vänster

I ”Vänsterns värsta år” granskar journalisten och ledarskribenten Erik Helmerson 2010-talets politiska tidsanda och det han beskriver som ”woke”. Kritikern Per Andersson anser att boken främst tilltalar redan övertygade läsare och att centrala begrepp förblir otydliga.

Cirka 3 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Erik Helmerson gör i boken ”Vänsterns värsta år” upp med 2010-talets vänster och de idéer han samlar under beteckningen ”woke”. Kritikern Per Andersson menar dock att framställningen erbjuder få sakargument för den läsare som inte redan delar författarens uppfattning.

Boken beskrivs som en omkring 200 sidor lång ledarkrönika. Helmerson, som är journalist och ledarskribent, återvänder där till flera uppmärksammade kultur- och samhällsdebatter från det föregående årtiondet.

Flera av fallen har koppling till frågor om rasism. Bland exemplen finns diskussionen om Tintin på biblioteket, Miljöpartiets kulturprogram och ett fall som rör en forskare i Uppsala.

Enligt Andersson behandlar Helmerson dessa konflikter som om debatten inte hade utvecklats sedan mitten av 2010-talet. Kritikern framhåller att vissa frågor fick ett snabbt avslut redan när de var aktuella, medan andra hanterades efter några år.

Efterlyser fler sakargument

Anderssons huvudsakliga invändning gäller bokens argumentation. Han anser att Helmerson ofta förlitar sig på kvicka formuleringar, starka omdömen och ett hånfullt tilltal i stället för att närmare underbygga sina slutsatser.

Det skapar enligt recensionen en motsättning i boken. Helmerson kritiserar sina meningsmotståndare för ett sätt att resonera som han, enligt Andersson, själv stundtals använder mot personer med andra uppfattningar.

För den som redan instämmer i författarens syn på 2010-talets vänster kan läsningen vara underhållande, bedömer Andersson. Den som söker ett underlag för att själv pröva argumenten får däremot mindre att arbeta med.

Begreppet ”woke” står i centrum

En central fråga i recensionen är hur ordet ”woke” används. Begreppet, som betyder vaken, har en lång bakgrund som positiv beteckning inom amerikansk antirasism. Mot slutet av 2010-talet började det i stället användas nedsättande av politiska motståndare.

Andersson anser att ordet därefter främst har fungerat som ett skällsord, på ett sätt som han jämför med hur beteckningar som postmodernist och nyliberal kan användas i politiska diskussioner.

Mot den bakgrunden krävs det enligt kritikern en tydlig motivering när en hel bok bygger sin analys kring begreppet. Hans bedömning är att Helmerson inte gör något mer omfattande försök att avgränsa eller definiera termen.

I stället får ”woke” fungera som en övergripande beteckning för flera vänsterorienterade frågor som författaren vänder sig emot. Andersson framhåller att dessa frågor delvis är besläktade, men inte kan behandlas som en enhetlig företeelse. Han menar också att vissa av exemplen kan uppfattas som orimliga, medan samma omdöme inte gäller samtliga.

Skildrar tiden på Dagens Nyheter

Ett längre avsnitt i bokens mitt handlar om Helmersons tid på Dagens Nyheter. Där beskriver han hur ordet ”woke” enligt honom inte skulle användas, sedan någon i redaktionsledningen bedömt att det var svårt att definiera.

Helmerson återger instruktionen som att ”W-ordet” skulle undvikas. Andersson ser beslutet att avstå från ett svåravgränsat ord som rimligt, medan Helmerson kopplar händelsen till den nutida diskussionen om medier som driver vissa teser.

Kritikern ifrågasätter samtidigt den parallell som han uppfattar att formuleringen om ”W-ordet” skapar till n-ordet. Han ställer sig också skeptisk till bilden av ledarskribenter på Dagens Nyheter som förtryckta.

Tar upp debatten om Israel

Mot slutet av boken argumenterar Helmerson för att ”woke” fortfarande är en levande företeelse. Som exempel nämner han debatten om huruvida staten Israel behandlar sin palestinska befolkning rasistiskt.

Andersson reagerar på hur frågan förs in i resonemanget. Enligt honom ger framställningen intrycket att en allvarlig diskussion avfärdas som ännu ett uttryck för en orimlig vänsterposition.

Sammantaget beskriver recensionen ”Vänsterns värsta år” som en bok med en tydlig ståndpunkt men ett otillräckligt definierat huvudbegrepp. Anderssons slutsats är att den kan fungera för läsare som redan delar Helmersons syn, men att den ger begränsat utrymme för en mer självständig prövning av de frågor som tas upp.

← Tillbaka till nyhetsarkivet