Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

Kommunen kan inte outsourca sitt ansvar

Miljödatafallet sätter ljuset på en grundläggande svaghet i den digitala förvaltningen: privata leverantörer kan sköta systemen, men kommuner och regioner måste fortfarande kontrollera riskerna, följa upp säkerheten och vara beredda när något går fel.

Cirka 4 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Det går att lägga driften hos en leverantör. Det går inte att lägga bort ansvaret. Miljödatafallet riktar ljuset mot en obekväm fråga för den digitala förvaltningen: Hur mycket vet kommuner och regioner egentligen om säkerheten i de system där de placerar sina anställdas uppgifter?

Miljödata erbjuder digitala system för bland annat HR, arbetsmiljö och rehabilitering till offentliga och privata organisationer. Beroende på hur systemen används kan de innehålla uppgifter om exempelvis sjukfrånvaro och rehabilitering. Hälsouppgifter har ett särskilt skydd enligt dataskyddsförordningen, GDPR.

Det betyder inte att det är belagt att alla sådana uppgifter har berörts av incidenten. Det finns inte heller här verifierade uppgifter om exakt hur angreppet gick till, hur många organisationer eller personer som berördes eller om viss information faktiskt stals eller publicerades. Sådana detaljer måste bygga på tekniska utredningar, myndighetsbeslut eller bekräftade uppgifter från de berörda – inte på vad en angripare påstår.

Avtalet är inte en ansvarsfrihet

När en kommun bestämmer varför och hur personuppgifter ska behandlas är den normalt personuppgiftsansvarig. En leverantör som behandlar uppgifterna för kommunens räkning är normalt personuppgiftsbiträde, även om rollerna alltid måste bedömas utifrån den faktiska behandlingen.

Den uppdelningen är viktig. Enligt GDPR får en personuppgiftsansvarig bara anlita biträden som ger tillräckliga garantier för att reglerna följs. Förhållandet ska regleras genom ett avtal, och både den ansvariga organisationen och biträdet omfattas av krav på lämpliga tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder.

Ett undertecknat personuppgiftsbiträdesavtal är därför inte slutpunkten. Det är början på kontrollen. Vilka krav har ställts på behörigheter, flerfaktorsautentisering, loggning, säkerhetskopior och incidenthantering? Hur hanteras underleverantörer? Finns en fungerande kontinuitetsplan? Har kraven följts upp genom revisioner eller andra oberoende kontroller?

Kommunen behöver inte ha direkt tillgång till varje teknisk detalj i leverantörens miljö. Total insyn kan vara opraktisk och i vissa fall olämplig av säkerhets- eller sekretesskäl. Men kommunen måste kunna få tillräckliga belägg för att riskerna hanteras. Revisionsrätt, tydlig rapportering och riskbaserad uppföljning är inte byråkratiska prydnader. De är en del av själva säkerheten.

Outsourcing är inte problemet i sig

Det vore för enkelt att hävda att all kommunal IT därför måste tas hem. Specialiserade leverantörer kan ha större säkerhetsorganisationer, bättre övervakning och mer teknisk kompetens än en enskild kommun har möjlighet att bygga upp.

Inte heller bevisar en cyberincident automatiskt att en upphandling eller säkerhetskontroll har varit dålig. Även väl skyddade verksamheter kan drabbas av avancerade angrepp och tidigare okända sårbarheter. GDPR kräver riskanpassade åtgärder, inte en omöjlig garanti för att inget intrång någonsin sker.

Men centraliseringen skapar samtidigt en koncentrationsrisk. När många organisationer använder samma leverantör kan ett enda fel eller angrepp få konsekvenser för flera verksamheter på samma gång. Effektivitetens baksida är en gemensam felpunkt. Därför måste beroendet kartläggas och beredskapen dimensioneras efter den samlade konsekvensen, inte bara efter priset på tjänsten.

Tillsyn räcker inte som beredskap

Integritetsskyddsmyndigheten, IMY, kan granska både personuppgiftsansvariga och personuppgiftsbiträden. Myndigheten kan också besluta om administrativa sanktionsavgifter. För vissa överträdelser är det högsta beloppet 20 miljoner euro eller fyra procent av den globala årsomsättningen, beroende på vilket som är högst.

Det finns däremot inte tillräckligt underlag här för att slå fast att IMY har beslutat om en viss sanktionsavgift mot Miljödata. Ett sådant påstående kräver ett publicerat eller diariefört beslut med belopp, datum och rättslig grund. Tills ett sådant beslut kan beläggas bör uppgifter om en konkret avgift behandlas som obekräftade.

En eventuell sanktion skulle dessutom inte ensam besvara frågan om de offentliga kundernas ansvar. Leverantörens säkerhet och kommunernas urval, avtal, uppföljning och kontinuitetsplanering är skilda frågor. Båda måste kunna granskas.

Vid en personuppgiftsincident ska den personuppgiftsansvariga organisationen som huvudregel anmäla händelsen till tillsynsmyndigheten inom 72 timmar efter att ha fått vetskap om den, om det inte är osannolikt att incidenten medför en risk för enskildas rättigheter och friheter. Vid sannolik hög risk ska de berörda som huvudregel informeras utan onödigt dröjsmål.

Det är nödvändiga regler, men de aktiveras när något redan har hänt. Verklig motståndskraft byggs tidigare: i informationsklassningen, avtalskraven, revisionerna, incidentövningarna och planerna för att hålla kritiska funktioner igång när en leverantör faller bort.

Miljödatafallet bör därför inte reduceras till berättelsen om ett enskilt företag. Den större frågan är om den offentliga sektorn har byggt en digital förvaltning där beroendena är bättre dokumenterade än de är kontrollerade. Kommunen kan köpa en tjänst. Den kan inte köpa sig fri från ansvaret för människorna bakom uppgifterna.

← Tillbaka till nyhetsarkivet