Nyheter
Öppen artikelInsatsledaren berömmer förbipasserande efter bussolyckan
Flera personer stannade för att hjälpa till när en bussolycka inträffade på riksväg 25 utanför Växjö. Insatsledaren Pär Stensson lyfter fram deras stöd till de drabbade, men betonar samtidigt att den som hjälper måste vara uppmärksam på riskerna.

Förbipasserande som stannade vid bussolyckan på riksväg 25 utanför Växjö gav både praktisk hjälp och trygghet åt de drabbade. Regionala insatsledaren Pär Stensson beskriver deras insatser som mycket värdefulla.
Flera privatpersoner valde att stanna när de kom till olycksplatsen. Enligt Stensson hjälpte de bland annat till med enklare blödningar. En viktig del av deras insats var också att finnas nära de människor som hade drabbats.
Det kunde handla om att sätta sig bredvid någon, ge stöd och bidra till en känsla av trygghet i väntan på fortsatt hjälp. Stensson framhåller just det mänskliga stödet som en betydelsefull uppgift på en olycksplats.
Hjälpare kan utsättas för fara
Samtidigt som insatsledaren uppskattar privatpersonernas agerande påminner han om att det kan vara svårt för en förbipasserande att bedöma situationen. Den som vill hjälpa behöver ta hänsyn till både sin egen säkerhet och räddningspersonalens arbete.
En olycksplats kan innehålla risker som inte är uppenbara för den som just har kommit dit. Privatpersoner kan dessutom råka hamna i vägen för dem som arbetar med räddningsinsatsen.
Vid bussolyckan på riksväg 25 fanns en konkret risk kopplad till bussens läge. Fordonet kunde ha börjat glida längre ned i slänten. Den som befann sig på fel plats hade då kunnat hamna under bussen.
Exemplet visar enligt Stenssons resonemang varför den som stannar inte utan vidare bör gå fram till ett skadat fordon. Vilka insatser som är möjliga beror på förhållandena på platsen och de faror som finns i närheten.
Viktigt att förklara sin roll
En annan svårighet är att räddningspersonalen snabbt behöver förstå vilka personer som själva är drabbade och vilka som har kommit dit för att hjälpa. Det är inte alltid möjligt att se skillnaden direkt.
Stensson uppmanar därför förbipasserande att vara tydliga med varför de befinner sig på olycksplatsen. Den som har stannat för att bistå bör berätta det för räddningspersonalen, så att personens roll inte missförstås.
Den informationen kan göra det lättare för personalen att skilja hjälpare från människor som varit inblandade i själva olyckan. Det skapar också bättre förutsättningar för att avgöra var en privatperson kan göra nytta utan att störa insatsen eller utsätta sig för fara.
Stödet lyfts fram
Trots riskerna är Stenssons bild av de civila insatserna vid bussolyckan positiv. Han lyfter både hjälpen med enklare blödningar och den närvaro som de förbipasserande erbjöd.
Att vara ett lugnt stöd åt en annan människa var enligt insatsledaren en central del av det som privatpersonerna bidrog med. Samtidigt understryker han att viljan att hjälpa behöver kombineras med försiktighet och tydlig kontakt med räddningspersonalen.
Budskapet är därmed att privatpersoner kan fylla en viktig funktion efter en olycka, men att de måste göra sig till känna och vara medvetna om att platsen kan innebära fara. Vid olyckan utanför Växjö var risken för att bussen skulle röra sig i slänten ett tydligt exempel på hur snabbt en hjälpare själv skulle kunna hamna i en utsatt situation.



