Krönika
Öppen artikelGängvåldet får inte ge staten frikort
Sverige behöver kraftfulla verktyg mot skjutningar och sprängningar. Men utan tydliga trösklar, oberoende granskning och mätbara resultat riskerar undantagen att urholka både rättssäkerheten och den tillit som brottsbekämpningen behöver.

Sverige måste slå hårdare mot de nätverk som beställer, organiserar och utför sprängningar och skjutningar. Men gängvåldet får inte bli ett frikort för en stat som kräver allt större befogenheter utan att samtidigt redovisa vad de faktiskt åstadkommer.
Det är den svåra utgångspunkten för säkerhetsdebatten 2026. Vi behöver en polis som kan ingripa innan en bomb placeras vid en port eller ett vapen avfyras på en gata. Samtidigt behöver vi ett samhälle där människor inte visiteras, övervakas eller döms på grunder som är otydliga och svåra att pröva.
Våldet kräver handling
Polisens statistik visar hur motsägelsefull utvecklingen kan vara. Under 2024 registrerades 296 skjutningar, med 44 dödade och 92 skadade. Det var en minskning från 363 skjutningar under 2023. Samtidigt ökade antalet registrerade detonationer från 149 till 317.
Det går alltså inte att beskriva läget med en enda pil som pekar uppåt eller nedåt. Skjutningarna minskade medan sprängningarna mer än fördubblades. Det visar både att utvecklingen kan påverkas och att brottsligheten kan ändra form. Statistiken bevisar däremot inte att en viss lagreform ensam orsakade nedgången i skjutningar eller att ökningen av sprängningar betyder att alla andra insatser har misslyckats.
Polismyndigheten bedömde i november 2024 att omkring 14 000 personer var aktiva i kriminella nätverk och att omkring 48 000 hade kopplingar till sådana nätverk. Det är en allvarlig lägesbild, men inte ett register över personer som bevisats skyldiga till våldsbrott. Skillnaden spelar roll. En beställare, en vuxen utförare, ett rekryterat barn och en person med lösare koppling till ett nätverk kan inte självklart mötas med samma åtgärder.
Undantagen finns redan
Sverige har redan flyttat fram statens position. Sedan 2024 kan polisen besluta om säkerhetszoner där personer får visiteras och fordon sökas igenom utan konkret misstanke mot den enskilde, när åtgärden bedöms ha särskild betydelse för att förebygga skjutningar eller sprängningar.
Det är inte ett permanent undantagstillstånd i hela landet. En zon ska vara geografiskt och tidsmässigt avgränsad, får som huvudregel gälla i högst två veckor åt gången och ska inte vara större eller bestå längre än nödvändigt. Åklagare ska underrättas och kan pröva beslutet. Men den principiella förändringen återstår: inom zonen kan människor utsättas för ingripanden utan individuell brottsmisstanke.
Möjligheterna att använda preventiva tvångsmedel utvidgades dessutom den 1 oktober 2023. Reglerna kan göra det möjligt att använda bland annat hemlig avlyssning, kameraövervakning och hemlig dataavläsning för att förebygga viss allvarlig brottslighet innan ett konkret brott har begåtts.
Systemet saknar inte spärrar. Centrala beslut ska prövas av domstol, och regleringen innehåller krav på bland annat dokumentation, tillsyn och i vissa fall underrättelse i efterhand. Det finns också undantag för brådskande situationer. Just därför bör debatten inte föras som om valet stod mellan fullständig handlingsförlamning och helt okontrollerad övervakning. Frågan är hur starka spärrarna är i praktiken och om de håller när trycket ökar.
Den obekväma invändningen
Motargumentet måste tas på allvar: en stat som alltid väntar på traditionell bevisning kan komma för sent. Nätverk kan dela upp beställning, rekrytering, vapenlogistik och utförande mellan flera personer. Kommunikation kan vara krypterad och planeringen kort. För den som bor i ett område där portar sprängs och skott avlossas är frihet från kriminellas våld minst lika konkret som frihet från statliga ingrepp.
Detsamma gäller anonyma vittnen, som Sverige har infört för exceptionella situationer med allvarlig hotbild och grov brottslighet. Domstolen beslutar om anonymitet. Förespråkarnas argument är begripligt: ett vittne som riskerar repressalier kanske annars inte vågar medverka. Samtidigt kan anonymiteten begränsa den tilltalades möjlighet att granska vittnets trovärdighet. Reformen kan därför inte på förhand beskrivas som vare sig en given framgång eller ett säkert rättsövergrepp. Den måste bedömas efter hur den används och hur domstolarna värderar bevisningen.
Mät resultatet, inte bara beslutsamheten
Det räcker inte att en åtgärd låter kraftfull. För säkerhetszoner bör staten öppet redovisa hur många kontroller som genomförs, vilka beslag och förebyggande resultat som kan knytas till dem, vilka grupper som berörs och om brottsligheten minskar eller bara flyttar. Motsvarande krav bör gälla hemliga och preventiva tvångsmedel, med den sekretess som konkreta operationer kräver.
Europakonventionen, som gäller som svensk lag, skyddar både rätten till en rättvis rättegång och rätten till privatliv, hem och korrespondens. Inskränkningar kan tillåtas för brottsbekämpning, men de ska ha stöd i lag och vara nödvändiga och proportionerliga. Det är inte juridiskt finlir vid sidan av säkerheten. Det är gränsen mellan en stark stat och en godtycklig stat.
Mer träffsäkra insatser kan dessutom vara både effektivare och mindre ingripande än bred kontroll. Internationella forskningsöversikter om så kallad focused deterrence, där polis, sociala insatser och tydliga sanktioner koncentreras till grupper och personer med hög våldsrisk, visar ofta minskat skjutvapenvåld. Resultaten kan inte automatiskt överföras till Sverige, men de talar för att precision är ett bättre ideal än kollektiv misstänksamhet.
Rättssäkerhet är en del av motståndskraften
Den hållbara linjen är därför inte att avstå från säkerhetszoner, preventiva tvångsmedel eller skydd för hotade vittnen i varje situation. Den är att kräva tydliga trösklar, begränsad användning, oberoende granskning och offentlig utvärdering. Åtgärder som fungerar ska kunna försvaras med resultat. Åtgärder som inte fungerar ska ändras eller avvecklas.
Gängen gynnas när staten är svag. Men de gynnas också av ett samhälle där människor tappar förtroendet för polis och domstolar, slutar lämna information och upplever sig behandlade som misstänkta på grund av var de bor.
Sverige behöver vara hårdare mot de personer som driver våldet och varsammare med de principer som skiljer rättsväsendet från dem det bekämpar. Det är inte ett hinder för effektiv brottsbekämpning. Det är villkoret för att den ska hålla.



