Nyheter
Öppen artikelExilprinsens dröm om ett fritt Iran lever vidare
En man lever i exil, reflekterar över sitt arv och hoppas på Irans framtida försoning och frihet.
I ett stilla rum i Paris sitter en äldre man med mörka ögon och ett nästan genomskinligt lugn. Han har levt merparten av sitt liv i exil – snart femtio år har gått sedan dagen då hans far, Irans sista shah, tvingades lämna landet under trycket från en revolution som skakade maktens grunder. De svartvita fotografierna på väggarna visar ett förflutet där kejsarens son en gång stod i palatsens trädgårdar, omgiven av soldater och symboler för en tid som plötsligt tog slut.
När folkmassorna fyllde gatorna 1979 var det slutet på ett kapitel som format en hel generation. För den unge prinsen, då knappt trettio år, blev flykten början på ett liv i väntan. Exilen började som ett tillfälligt uppehåll, men åren växte till årtionden. Under tiden växte en ny bild av hemlandet fram – ett land lika mycket dröm som verklighet, format av berättelser, minnen och den ständiga längtan efter återvändo.
Han har hunnit bli en man som ser sitt land genom andras ögon. I intervjuer talar han ofta om ansvar, demokrati och hur han vill se ett Iran där människor inte längre tvingas välja mellan tro och frihet. Men varje gång ämnet närmar sig det personliga försvinner glimten i hans blick en stund, innan han försiktigt säger att exilen är något man aldrig vänjer sig vid.
Trots all tid som gått bär han fortfarande efternamnet som för många symboliserar en förlorad epok. För andra står det för privilegier och en tid av förtryck. Han själv tycks ha accepterat att hans arv aldrig kommer vara helt okomplicerat. Ändå fortsätter han att tala till exiliranier runt om i världen, om hoppet om en framtid där landet kan försonas med sitt förflutna.
Någon gång, säger han lågt, hoppas han återvända inte som prins utan som medborgare. Men han vet också att historien inte låter sig skrivas om. Kanske är det just den insikten som gör hans röst mjukare nu än förr – en röst präglad av fem decennier i väntan på ett land som för länge sedan förvandlats, men som han, trots allt, fortfarande kallar sitt hem.



