Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

Digital välfärd får inte kräva blind tillit

Sverige behöver inte välja mellan digital offentlig service och personlig integritet. Men nya tjänster bör byggas med uppgiftsminimering, oberoende granskning och fungerande reservvägar från början – inte först efter nästa läcka eller driftstörning.

Cirka 5 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Den digitala välfärden kan göra kontakten med myndigheter snabbare, säkrare och enklare. Men den får inte bygga på att medborgaren lämnar ifrån sig mer information än nödvändigt och sedan förväntas lita på att allt fungerar.

När vård, socialförsäkring, skola och annan offentlig service flyttar in i digitala system blir frågan större än vilken app som är smidigast. Det handlar om vilken information staten och dess leverantörer samlar in, vem som får tillgång till den och vad som händer när tekniken fallerar.

Min slutsats är inte att Sverige ska bromsa all digitalisering. Den är att nya offentliga tjänster bör möta tre tydliga krav: uppgiftsminimering, tillräckligt oberoende säkerhets- och integritetsgranskning samt fungerande alternativa kontaktvägar när den digitala dörren är stängd.

Lagen finns – men den genomför sig inte själv

Offentlig sektor saknar inte integritetsregler. GDPR kräver att personuppgifter ska vara adekvata, relevanta och inte mer omfattande än vad ändamålet kräver. Förordningen ställer också krav på inbyggt dataskydd och dataskydd som standard. Behandling behöver ha rättslig grund och ett specificerat ändamål.

Vid behandling som sannolikt medför hög risk för människors fri- och rättigheter ska den personuppgiftsansvariga dessutom göra en konsekvensbedömning avseende dataskydd. Reglerna är alltså betydligt mer långtgående än ett allmänt råd om att vara försiktig.

Problemet är att lagtext inte automatiskt blir god systemarkitektur. Riksrevisionen bedömde 2023 att statliga myndigheters informationssäkerhetsarbete inte gav ett tillräckligt skydd mot cyberhot. Granskningen pekade bland annat på brister i regeringens styrning och uppföljning samt i myndigheternas systematiska arbete.

Det gör det svårt att nöja sig med beskedet att en tjänst följer gällande regler. Den relevanta frågan är hur efterlevnaden har prövats: vilka uppgifter som verkligen behövs, vilka behörigheter som finns, hur åtkomst följs upp, när information gallras och vad som händer om en leverantör eller underleverantör angrips.

Säkerhet betyder inte automatiskt mer data

Ordet säkerhet får inte bli ett universalargument för ökad registrering. GDPR tillåter inte att en myndighet samlar in personuppgifter bara därför att de möjligen kan vara användbara i framtiden. Ändamål, rättslig grund och proportionalitet måste kunna förklaras.

Samtidigt vore det oseriöst att låtsas som om all loggning är övervakning. Systemloggar och annan teknisk information kan behövas för att upptäcka intrång, bekämpa bedrägerier och utreda obehörig åtkomst. Utan spårbarhet kan den som missbrukar ett system gå fri, medan den drabbade aldrig får veta vad som har hänt.

Den rimliga principen är därför inte minsta tänkbara mängd data, utan minsta nödvändiga mängd för ett tydligt angivet ändamål. Säkerhetsloggar ska skyddas, åtkomsten begränsas och gallringsfrister fastställas. Uppgifter som samlas in för att upptäcka intrång bör inte glida över till andra användningar utan en separat rättslig prövning.

NIS2-direktivet skärper EU:s krav på bland annat riskhantering, incidentrapportering, ledningsansvar och cybersäkerhetsåtgärder i berörda verksamheter. Det är ett argument för mer strukturerat säkerhetsarbete – inte för ett generellt antagande att fler personuppgifter alltid ger bättre skydd.

Granskaren bör inte vara samma som byggaren

Det finns redan flera former av kontroll. Integritetsskyddsmyndigheten utövar tillsyn över dataskyddet, Riksrevisionen granskar statlig verksamhet och det finns även interna revisioner och dataskyddsombud. Inom säkerhetsskydd och cybersäkerhet har andra myndigheter särskilda uppgifter.

Men när en digital tjänst blir nödvändig för att få vård, ersättning eller annan samhällsservice räcker det inte alltid att organisationen som beställt och byggt lösningen också försäkrar att den är säker. Extern säkerhetstestning, återkommande integritetsrevisioner och tydligare offentlig redovisning av riskhanteringen bör vara norm för särskilt känsliga och samhällsviktiga tjänster.

Full öppenhet om tekniska sårbarheter är förstås inte alltid klok. Detaljer som hjälper en angripare bör inte publiceras. Men det går att redovisa ansvar, granskningsmetod, övergripande resultat och vidtagna åtgärder utan att samtidigt lämna ut en bruksanvisning för intrång.

En reservväg är inte teknikfientlighet

Internet används av en mycket stor del av Sveriges befolkning, men SCB:s statistik visar också att användningen varierar med bland annat ålder, utbildning, inkomst och födelseland. Att ha en uppkopplad telefon är inte samma sak som att självständigt kunna genomföra ett komplicerat myndighetsärende.

En person kan sakna fungerande e-legitimation, språkstöd, praktisk vana eller förmåga att hantera hela ärendekedjan. Dessutom kan digitala tjänster slås ut av driftstörningar, cyberangrepp eller fel hos externa leverantörer.

Förvaltningslagen säger att myndigheter ska göra kontakterna med enskilda smidiga och enkla och vara tillgängliga. Den ger däremot inte i sig en detaljerad, generell rätt att få varje offentlig tjänst i analog form. Just därför behövs medvetna politiska och organisatoriska beslut om reservvägar.

Det betyder inte att varje digital blankett måste kopieras på papper. Fullständigt parallella system kan bli kostsamma och ta resurser från annan verksamhet. Kravet bör vara riskbaserat: telefonstöd, servicekontor, ombudslösningar, assisterad digital användning eller andra vägar måste finnas när ett ärende är rättighetskritiskt, när fel kan få stora konsekvenser eller när den ordinarie tekniken ligger nere.

Privata beroenden kräver offentligt ansvar

BankID är en privatägd e-legitimation, inte en statlig identitetshandling, och används enligt företaget av över åtta miljoner personer. Dess stora användning innebär inte i sig att tjänsten är osäker. En storskalig lösning kan ge både god användbarhet och ett starkt skydd mot identitetsbedrägerier.

Men när offentliga tjänster blir beroende av en dominerande privat lösning måste staten analysera reservrutiner, inkludering, ansvarsfördelning och konsekvenserna av ett längre avbrott. Samma resonemang gäller molnplattformar och andra koncentrerade leverantörskedjor.

Schrems II-domen innebär inte ett generellt förbud mot utländska molntjänster. Den visar däremot att överföring av personuppgifter till länder utanför EU och EES kräver en verklig bedömning av skyddsnivå, avtal och kompletterande åtgärder. För vårduppgifter, sociala förhållanden och skyddade personuppgifter kan den bedömningen inte reduceras till en ruta i ett upphandlingsformulär.

Digitalisering måste förtjäna förtroendet

Digitala lösningar kan stärka både säkerhet och integritet. Kryptering, flerfaktorsautentisering, behörighetsstyrning och revisionsloggar kan ge bättre kontroll än pärmar, brev och manuella rutiner. Motsättningen går därför inte mellan digitalt och analogt, utan mellan genomtänkta och ogenomtänkta system.

Sverige bör fortsätta digitalisera välfärden. Men varje ny tjänst bör kunna svara på tre frågor innan den blir oumbärlig: Samlar vi bara in det som verkligen behövs? Har någon med tillräckligt oberoende granskat säkerheten och integritetsriskerna? Kan medborgaren fortfarande få hjälp när tekniken, identiteten eller förmågan inte räcker till?

Om svaren är otydliga är tjänsten inte färdig. Medborgarnas tillit ska vara resultatet av ansvar, insyn och motståndskraft – inte en förutsättning som staten tar för given.

← Tillbaka till nyhetsarkivet