Krönika
Öppen artikelCybersäkerhet får inte bli ett frikort för övervakning
Sverige behöver ett starkare försvar mot cyberangrepp, men säkerhet får inte likställas med ständig datainsamling. När övervakningsmöjligheterna växer måste kraven på proportionalitet, insyn och oberoende kontroll växa med dem.

Sverige behöver starkare cybersäkerhet. Men det betyder inte att staten eller företagen ska få obegränsad tillgång till våra digitala liv. Den avgörande politiska frågan är inte om vi ska skydda samhället, utan hur vi gör det utan att steg för steg vänja oss vid en övervakning som aldrig tycks rullas tillbaka.
Cyberhotet är verkligt. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap beskriver ett allvarligt hot mot Sverige, där angrepp kan drabba samhällsviktiga verksamheter. Identitetsstölder, utpressningsprogram, dataläckor och sabotage kan skada både enskilda människor och demokratiska institutioner. Den som avfärdar säkerhetsfrågan som alarmism gör det därför alldeles för enkelt för sig.
Men samma sak gäller den som använder hotbilden som ett universalargument för mer datainsamling. Cybersäkerhet och övervakning är inte synonymer. Ett säkrare samhälle byggs också med robusta system, uppdaterad programvara, säkerhetskopiering, segmentering, åtkomstkontroller, utbildning och fungerande incidenthantering.
Säkerhet utan massinsamling
EU:s regelverk visar att det finns ett säkerhetsspår som inte börjar med att kartlägga befolkningen. NIS 2-direktivet ställer krav på bland annat riskhantering, styrning och incidentrapportering i många offentliga och privata verksamheter. DORA-förordningen, som började tillämpas den 17 januari 2025, kräver digital operativ motståndskraft inom finanssektorn genom bland annat riskhantering, rapportering och testning.
Inte heller dataskydd behöver stå i motsats till säkerhet. GDPR kräver både uppgiftsminimering och lämpliga tekniska och organisatoriska skyddsåtgärder. Principen är rimlig: samla inte in mer än vad ändamålet kräver, men skydda det som faktiskt måste behandlas.
Det borde vara utgångspunkten också för staten. Regeringsformen skyddar var och en mot betydande integritetsintrång genom övervakning eller kartläggning av personliga förhållanden när det sker utan samtycke. Skyddet kan begränsas genom lag, men just därför måste lagstiftaren kunna visa att ett intrång är nödvändigt, proportionerligt och tillräckligt avgränsat.
Metadata berättar mer än vi gärna tror
Det sägs ibland att lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter inte är lika känslig som åtkomst till själva innehållet i ett meddelande. Skillnaden är viktig, men får inte överdrivas. Uppgifter om vem vi kontaktar, när kontakten sker, var vi befinner oss och hur ofta ett visst mönster upprepas kan tillsammans teckna en detaljerad bild av våra relationer, vanor och rörelser.
EU-domstolen slog i Tele2 Sverige-domen fast att EU-rätten i princip hindrar generell och urskillningslös lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter. Domstolen har senare klargjort att tidsbegränsad generell lagring i vissa fall kan tillåtas vid mycket allvarliga och konkreta hot mot den nationella säkerheten. Men undantaget kräver att åtgärden är strikt nödvändig, tidsbegränsad och föremål för effektiv kontroll.
Det är en viktig distinktion. Domstolen har inte förbjudit varje form av lagring, men den har satt en tydlig gräns mot att generell lagring blir ett normaltillstånd.
Kontrollmekanismerna spelar roll
Sverige saknar inte rättssäkerhetsgarantier. FRA:s signalspaning regleras i lag, signalspaning i tråd får avse signaler som förs över Sveriges gräns och systemet omfattar tillståndsprövning i Försvarsunderrättelsedomstolen samt tillsyn av Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten.
Europadomstolens stora kammare fann 2021 i målet Centrum för rättvisa mot Sverige att det svenska systemet som helhet inte stred mot rätten till privatliv i artikel 8 i Europakonventionen. Det är ett relevant motargument mot föreställningen att storskalig underrättelseinhämtning alltid är rättsstridig.
Men domen är inte en generell kvalitetsstämpel för all övervakning. Bedömningen gällde det konkreta svenska systemet och de garantier som domstolen analyserade. När befogenheter förändras eller nya tekniska möjligheter införs måste proportionaliteten prövas på nytt.
Det är särskilt viktigt eftersom Sverige under senare år har utökat möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel, bland annat preventivt mot allvarlig brottslighet. Sådana verktyg kan vara motiverade. Kriminella använder digitala tjänster och kryptering kan försvåra lagligt grundade utredningar, vilket Europol har framhållit. Men det följer inte att varje krav på bredare åtkomst är proportionerligt eller tekniskt riskfritt.
Privata meddelanden kräver särskild försiktighet
Debatten om EU:s förslag mot sexuella övergrepp mot barn på nätet visar hur svår avvägningen är. Syftet är angeläget, men Europeiska dataskyddsstyrelsen och Europeiska datatillsynsmannen har varnat för att vissa modeller för upptäckt av innehåll kan leda till generell och urskillningslös övervakning av elektronisk kommunikation och påverka konfidentialiteten i privata meddelanden.
Det vore fel att beskriva förslaget som om Sverige redan hade infört generell genomsökning av alla privata meddelanden. Ett omstritt lagförslag är inte detsamma som gällande rätt. Men varningarna bör tas på allvar innan teknisk infrastruktur byggs som senare kan användas för fler ändamål än det ursprungliga.
Samma nykterhet behövs i diskussionen om artificiell intelligens. EU:s AI-förordning förbjuder vissa former av social poängsättning och vissa särskilt integritetskänsliga biometriska användningar. Den innebär däremot inte ett generellt förbud mot statlig ansiktsigenkänning. Förordningen innehåller undantag och särskilda villkor för vissa brottsbekämpande användningar av fjärrbiometrisk identifiering.
Företagen får inte glömmas bort
Övervakningsdebatten handlar inte bara om staten. Plattformar, appar, annonsbolag, dataförmedlare och molntjänster kan behandla stora mängder uppgifter för kommersiella ändamål. Den insamlingen styrs framför allt av dataskydds- och konsumentregler, medan statlig åtkomst dessutom väcker frågor om tvångsmedel, underrättelseverksamhet och grundläggande rättigheter.
Skillnaden är juridiskt viktig, men för medborgaren kan kontrollförlusten kännas likartad. Uppgifter samlas in, kombineras och analyseras i system som få människor har en realistisk möjlighet att överblicka.
Min invändning är därför inte att staten aldrig får övervaka eller att organisationer aldrig får logga aktivitet. Väl avgränsad loggning kan vara nödvändig för att upptäcka intrång, bedrägerier och sabotage. Riktade tvångsmedel kan behövas för att utreda grova brott. Vid ett allvarligt och konkret hot kan även mer långtgående åtgärder vara försvarliga.
Men undantag får inte smygas in som vardag. Varje åtgärd bör ha ett tydligt ändamål, en tidsgräns och en prövning av om mindre ingripande alternativ räcker. Det måste finnas oberoende tillståndsprövning, efterhandskontroll, säker hantering av insamlade uppgifter och verkliga möjligheter att granska missbruk.
Ett demokratiskt samhälle visar inte sin styrka genom att välja mellan säkerhet och frihet. Det visar sin styrka genom att vägra offra den ena av slentrian för att skydda den andra. Cybersäkerheten måste stärkas, men den får aldrig bli ett frikort för obegränsad övervakning.



