Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

Cybersäkerhet får inte bli ännu en pärm i styrelserummet

EU:s nya och skärpta cyberregler flyttar ansvaret från IT-avdelningen till ledningen, produktutvecklingen och leverantörskedjan. Men om företagen nöjer sig med riskmatriser och revisionsunderlag får vi mer dokumentation – inte nödvändigtvis bättre skydd.

Cirka 5 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Det går inte längre att parkera cybersäkerheten hos en överbelastad IT-avdelning och hoppas att brandväggen håller. När EU skärper kraven blir cyberrisk en fråga för ledningen, produktutvecklingen, inköpen och hela leverantörskedjan.

Det är en nödvändig förflyttning. Men den rymmer också en uppenbar fara: att företagen bygger imponerande compliance-maskiner som producerar policyer, riskmatriser och revisionsunderlag utan att göra systemen märkbart säkrare.

Ansvaret flyttar uppåt

NIS2-direktivet kräver att ledningsorgan i berörda verksamheter godkänner och övervakar åtgärderna för hantering av cybersäkerhetsrisker. Ledamöterna ska också få utbildning. För finanssektorn anger DORA på motsvarande sätt att ledningsorganet har det yttersta ansvaret för företagets ramverk för hantering av IKT-risker.

Det betyder inte att varje styrelseledamot ska kunna analysera skadlig kod. Det betyder att ledningen måste förstå verksamhetens beroenden, prioritera resurser och ställa frågor som tidigare alltför ofta har skickats vidare till teknikavdelningen: Vilka system måste fungera för att verksamheten ska överleva? Hur snabbt kan vi återställa dem? Vilka leverantörer är kritiska? Vem får besluta att stänga ned en tjänst under ett angrepp?

NIS2 stannar inte vid allmänna krav på ordning och reda. Direktivet pekar bland annat ut incidenthantering, kontinuitet, krishantering, leverantörskedjor, säker utveckling, sårbarhetshantering, utbildning, kryptografi och flerfaktorsautentisering när det är lämpligt. Vid en betydande incident ska en berörd verksamhet normalt lämna en tidig varning inom 24 timmar, en incidentanmälan inom 72 timmar och en slutrapport senast en månad efter anmälan.

Samtidigt måste svenska företag vara försiktiga med tvärsäkra besked om exakt vilka nationella skyldigheter som gäller. NIS2 är ett direktiv, och den slutliga tillämpningen beror på svensk lagstiftning, myndighetsföreskrifter och verksamhetens sektor, funktion och storlek. SOU 2024:18 föreslog en ny cybersäkerhetslag, men en statlig utredning är ett förslag och inte i sig gällande rätt.

Säkerhet måste in i produkten

Cyber Resilience Act, CRA, driver samma ansvarsförskjutning in i själva produktutvecklingen. Förordningen gäller produkter med digitala element som släpps ut på EU-marknaden och riktar sig främst till tillverkare, men även till importörer och distributörer.

Produkter ska utformas, utvecklas och produceras så att cybersäkerhetsrisker hanteras. Tillverkare ska bland annat göra riskbedömningar, hantera sårbarheter och tillhandahålla säkerhetsuppdateringar under den relevanta stödperioden. CRA trädde i kraft den 10 december 2024. Huvuddelen av skyldigheterna börjar tillämpas den 11 december 2027, medan vissa regler, däribland rapporteringskrav för aktivt utnyttjade sårbarheter och allvarliga incidenter, börjar gälla tidigare.

År 2026 är därför inte året då alla CRA-krav plötsligt slår till samtidigt. Det är däremot ett år då berörda företag behöver göra arbetet som inte kan improviseras i efterhand: kartlägga komponenter, bestämma stödperioder, bygga processer för sårbarhetsrapportering och klargöra vem som ansvarar för uppdateringar.

Det verkligt viktiga är principen. Säkerhet kan inte vara ett tillval som läggs på när produkten redan är färdig, budgeten förbrukad och den första incidenten ett faktum. Detsamma gäller integriteten. GDPR kräver inbyggt dataskydd och dataskydd som standard, med lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder redan när behandlingen utformas och därefter under behandlingen.

Leverantörens risk är också din risk

Företagets säkerhet slutar inte vid den egna nätverksgränsen. NIS2 kräver att berörda verksamheter hanterar risker i leverantörskedjan, och DORA innehåller särskilda krav på finansföretagens risker från externa IKT-leverantörer. ENISA har dessutom lyft leverantörskedjor som ett centralt område i EU:s hotbild.

Det är logiskt. Ett företag kan ha välskötta interna system och ändå drabbas genom en molntjänst, ett programvarubibliotek, en driftleverantör eller en annan affärskritisk partner. Inköpsavdelningen blir därmed en del av säkerhetsorganisationen, vare sig den vill det eller inte.

Men kraven får inte reduceras till ännu längre frågeformulär som leverantörer besvarar en gång om året. Företag behöver veta vilka beroenden som faktiskt är kritiska, hur incidenter ska kommuniceras, hur snabbt sårbarheter åtgärdas och vad som händer när en leverantör inte längre kan stödja en produkt.

Integritet är inte obegränsad övervakning

Cybersäkerhet och integritet stärker ofta varandra. Dataminimering, begränsade behörigheter, kryptering och kortare lagringstider kan minska både angreppsytan och konsekvenserna av ett intrång.

Men sambandet är inte konfliktfritt. Säkerhetsövervakning kan innebära omfattande loggning och analys av anställdas eller kunders beteende. Att kalla en behandling säkerhetsarbete befriar inte företaget från GDPR. Insamlingen måste fortfarande ha rättslig grund samt vara nödvändig och proportionerlig.

Det är därför inbyggd säkerhet och inbyggt dataskydd måste utvecklas tillsammans. Annars riskerar företaget att skydda systemen genom att samla in så mycket information att det samtidigt skapar en ny integritetsrisk.

Regler är ett golv, inte ett skydd

Invändningen mot de nya kraven är inte obetydlig. Efterlevnad kostar, och bördan kan bli särskilt tung för mindre tillverkare och leverantörer med begränsad juridisk och teknisk kapacitet. Olika regelverk har dessutom olika omfattning och tidplaner: NIS2 för viktiga och väsentliga verksamheter, DORA för stora delar av finanssektorn, CRA för produkter med digitala element och GDPR för behandling av personuppgifter.

Mer reglering innebär inte heller automatiskt färre incidenter. En policy stoppar inte nätfiske. En riskmatris rättar inte en felkonfigurerad molntjänst. Ett externt intyg ersätter inte säkra uppdateringar, fungerande säkerhetskopior, övade reservrutiner och personal med rätt kompetens.

Incidenternas ekonomiska konsekvenser kan samtidigt vara stora. IBM uppskattade i sin kommersiella rapport för 2024 den globala genomsnittskostnaden för ett dataintrång till 4,88 miljoner amerikanska dollar. Siffran är inte officiell statistik och ska inte okritiskt överföras till ett enskilt svenskt företag, men den illustrerar varför förebyggande säkerhet inte bara är en teknisk utgift.

EU-reglerna kan bli den hävstång som länge har saknats. Men då måste ledningsansvar betyda prioriteringar och investeringar, inte bara fler signaturer. Produktansvar måste betyda säker utveckling och fungerande uppdateringar, inte en bilaga till användarvillkoren. Leverantörskontroll måste betyda kunskap om verkliga beroenden, inte ännu ett kalkylblad.

Cyberresiliens uppstår först när företaget kan förebygga, upptäcka, hantera och återhämta sig från en incident. Allt annat är dokumentation om ett skydd som kanske inte finns.

← Tillbaka till nyhetsarkivet