Krönika
Öppen artikelCyberhotet får inte bli en genväg till massövervakning
Sverige behöver stärka skyddet av samhällsviktiga verksamheter inför valet 2026. Men verklig motståndskraft byggs främst med tydligt ansvar, reservrutiner, kompetens och oberoende granskning – inte med obegränsad insamling av människors kommunikation.

Cyberhoten mot Sverige är verkliga. Men om varje digital sårbarhet besvaras med mer övervakning riskerar vi att försvara samhällets tekniska system genom att försvaga de demokratiska värden som systemen ska tjäna.
Inför riksdagsvalet den 13 september 2026 kommer kraven på säkerhet att växa. Det är rimligt. Det vore däremot farligt om en allvarlig men generell hotbild användes som argument för långtgående befogenheter utan tydliga gränser, oberoende kontroll och bevisad nytta.
Hotet är större än en IT-fråga
MSB beskriver cyberhotet mot Sverige som långvarigt och pekar bland annat på spionage, sabotage, utpressningsangrepp och angrepp mot leveranskedjor. Säkerhetspolisen beskriver samtidigt Ryssland som det största hotet mot Sverige och svenska säkerhetsintressen och bedömer att främmande makt använder cyberoperationer för underrättelseinhämtning, påverkan och förberedelser för sabotage.
Det betyder inte att det finns en offentligt belagd plan att angripa just det svenska valet, elnätet eller vattenförsörjningen 2026. En generell och allvarlig hotbild är inte samma sak som ett verifierat nära förestående angrepp mot ett bestämt mål. Den skillnaden måste upprätthållas, särskilt i en valrörelse där rädsla lätt kan bli ett politiskt verktyg.
Samhällsviktig verksamhet bedrivs dessutom inte bara av staten. Kommuner, regioner och privata företag driver tjänster och infrastruktur som vård, transporter, digital kommunikation och energiförsörjning är beroende av. Därför kan staten inte skapa säkerhet enbart genom underrättelseinhämtning. Motståndskraft måste byggas i hela kedjan.
Reservrutiner slår säkerhetsteater
Cyberresiliens handlar inte bara om att stoppa varje intrång. Det handlar också om att kunna fortsätta leverera viktiga tjänster under ett angrepp, återställa verksamheten och kommunicera trovärdigt med allmänheten. Segmenterade nät, offlinebackuper, alternativa leverantörer, övade reservrutiner och utbildad personal är mindre dramatiska än nya övervakningsbefogenheter, men ofta mer konkreta.
Ransomwareangreppet mot Tietoevrys svenska datacenter i januari 2024 illustrerade hur ett angrepp mot en central IT-leverantör kan orsaka driftstörningar hos flera kunder. Den rimliga lärdomen är inte att all kommunikation måste samlas in. Den är att leverantörsberoenden, redundans, kontinuitetsplanering och möjligheten att återställa system måste tas på större allvar.
EU:s NIS 2-direktiv pekar i samma riktning. Det ställer krav på riskhantering, incidentrapportering, tillsyn och ansvar hos berörda verksamheters ledningar. Vid en betydande incident föreskriver direktivet en tidig varning inom 24 timmar, en incidentanmälan inom 72 timmar och normalt en slutrapport inom en månad. CER-direktivet riktar samtidigt in sig på motståndskraft hos kritiska verksamhetsutövare inom bland annat energi, transporter, hälso- och sjukvård, vatten, digital infrastruktur och offentlig förvaltning.
Kraven är inte kostnadsfria. Kommuner, regioner och mindre leverantörer kan få svårt att klara dem utan finansiering, gemensamma stödtjänster och tillgång till kompetens. Regler som bara producerar dokumentation är inte detsamma som säkerhet. Staten måste därför kombinera krav och tillsyn med praktiskt stöd och en tydlig ansvarsfördelning.
Övervakning kan vara legitim – men aldrig gränslös
Det finns ett seriöst motargument. Avancerade hotaktörer använder kryptering, internationell infrastruktur, botnät och komprometterade molntjänster. Riktad och lagreglerad signalspaning kan ge staten information som enskilda kommuner eller företag aldrig kan samla in själva. Att avfärda all teknisk underrättelseinhämtning vore därför lika oansvarigt som att okritiskt acceptera varje utvidgning.
Frågan är inte om staten ska ha några hemliga verktyg, utan vilka verktyg den ska ha, mot vilka mål, under hur lång tid och under vems kontroll. FRA:s signalspaning regleras i lag och är knuten till särskilt angivna underrättelseändamål om yttre hot mot Sverige. Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, SIUN, har kontroll- och tillsynsuppgifter, och enskilda kan begära kontroll av om deras kommunikation har inhämtats i strid med reglerna.
Sådana skyddsmekanismer är inte byråkratiska hinder för säkerheten. De är en förutsättning för att hemliga befogenheter ska kunna användas i en rättsstat. EU-domstolen har i Tele2-domen slagit fast att EU-rätten som huvudregel hindrar generell och odifferentierad lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter för brottsbekämpande ändamål. Även under press måste åtgärder prövas mot krav på nödvändighet och proportionalitet.
Insyn utan att publicera en manual för angripare
Transparens betyder inte att myndigheter ska offentliggöra nätverkskartor, ouppdaterade system eller tekniska sårbarheter. Sådana uppgifter kan behöva skyddas. Men det går att redovisa mandat, kostnader, ansvarsfördelning, aggregerad incidentstatistik, revisionsresultat och åtgärdsplaner utan att ge angripare en manual.
Sverige har ett nationellt cybersäkerhetscenter där myndigheter samverkar för att förebygga, upptäcka och hantera cyberhot och för att stärka informationsutbytet mellan offentlig och privat sektor. Regeringen har också presenterat en nationell cybersäkerhetsstrategi för 2025–2029. Det är viktiga ramar, men en strategi blir inte stark bara för att den är nationell. Den måste följas av finansiering, tidsatta mål, namngivna ansvariga och oberoende uppföljning.
Inför valet bör därför varje förslag om utökad övervakning mötas av enkla frågor: Vilket konkret problem ska lösas? Varför räcker inte mindre ingripande åtgärder? Vem ger tillstånd? Hur länge får uppgifterna sparas? Vem granskar användningen i efterhand? Kan beslut överklagas? Och när ska befogenheten utvärderas eller upphöra?
Sverige behöver bättre cybersäkerhet, inte säkerhetsteater. Vi behöver verksamheter som klarar ett intrång, ledningar som inte kan skjuta ansvaret nedåt och myndigheter som kan samarbeta utan att skapa nya flaskhalsar eller överdimensionerade register.
Den starkaste demokratin är inte den som samlar in mest information om sina invånare. Det är den som kan skydda både samhällsviktiga tjänster och medborgarnas rättigheter när hotet faktiskt är allvarligt.



