Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

AI-vinsten är ingen naturlag – den måste fördelas

Sverige har goda förutsättningar att dra nytta av AI. Men utan betald kompetensutveckling, inflytande på arbetsplatserna och stöd till mindre företag riskerar tekniken att förstärka redan existerande klyftor.

Cirka 5 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Den avgörande AI-frågan är inte om tekniken kommer att förändra våra jobb. Det gör den redan. Frågan är vem som får verktygen, tiden och makten att vinna på förändringen.

Sverige går in i omställningen med ett starkt utgångsläge. År 2024 använde 25,1 procent av svenska företag med minst tio anställda någon form av AI-teknik. Det var den näst högsta andelen i EU, efter Danmark, och klart över EU-genomsnittet på 13,5 procent.

Det låter som en framgångssaga. Och delvis är det en sådan. Sverige har hög digital mognad, en välutbildad befolkning och arbetsmarknadsinstitutioner som många andra länder saknar. OECD:s vuxenstudie visar dessutom att Sverige ligger över OECD-genomsnittet i bland annat läsförståelse, räknefärdighet och problemlösning i teknikrika miljöer.

Men teknikoptimismen riskerar att dölja den mer obekväma frågan: Vad händer om möjligheten att använda AI är betydligt jämnare fördelad än möjligheten att faktiskt få del av vinsterna?

En ojämn startlinje

Statistiken över svensk AI-användning omfattar företag med minst tio anställda. Den säger därför inte hur hela näringslivet ligger till, eftersom många svenska företag är mikroföretag. Att ett företag uppger att det använder AI betyder inte heller att tekniken har byggts in i kärnverksamheten eller redan har lett till högre produktivitet.

På EU-nivå är storleksskillnaderna tydliga. Under 2024 använde 41,2 procent av de stora företagen AI, jämfört med 20,0 procent av de medelstora och 11,2 procent av de små företagen inom den undersökta populationen.

Det är inte svårt att förstå varför. Stora företag har oftare kapital, data, IT-specialister och juridiska resurser. De kan utbilda personal, köpa avancerade system och bygga om arbetsprocesser. Ett mindre företag kan ha tillgång till samma chattbot men sakna både tid och pengar för att göra tekniken till en verklig produktivitetsmotor.

Om den skillnaden består kan AI koncentrera marginaler och marknadsmakt till de företag som redan har de största resurserna. Det är inte ett argument mot tekniken. Det är ett argument för att teknikspridning kräver mer än programvarulicenser.

Exponering är inte samma sak som arbetslöshet

Debatten blir ofta onödigt dramatisk. OECD har uppskattat att omkring 27 procent av jobben i medlemsländerna finns i yrken med hög automatiseringsrisk. Men det är inte en prognos om att 27 procent av jobben kommer att försvinna.

ILO bedömer på motsvarande sätt att ungefär en av fyra arbetstagare i världen finns i yrken med någon grad av exponering för generativ AI. Organisationens huvudslutsats är att arbetsuppgifter oftare kommer att omvandlas än att hela yrken raderas.

Det är en viktig skillnad. Ett yrke består av många uppgifter. Vissa kan automatiseras, andra kan utföras snabbare med AI, medan ytterligare andra fortsatt kräver mänskligt omdöme, ansvar, relationer eller fysiskt arbete.

Det finns alltså inget stabilt stöd för att slå fast att AI kommer att skapa massarbetslöshet i Sverige. Men frånvaron av en sådan prognos innebär inte att fördelningsfrågan försvinner. Tvärtom flyttar den in på arbetsplatsen.

AI kan jämna ut – om den används rätt

Det starkaste motargumentet mot en alltför mörk bild är att AI också kan minska kompetensskillnader. I ett fältexperiment med 5 179 kundtjänstmedarbetare ökade ett generativt AI-stöd den genomsnittliga produktiviteten med 14 procent. Effekten var störst för mindre erfarna och lägre presterande medarbetare, medan de högpresterande fick liten eller ingen uppmätt produktivitetsökning.

Det är ett hoppingivande resultat. Tekniken kan sprida kunskap, ge snabb återkoppling och hjälpa fler att prestera bättre. Den kan avlasta rutinuppgifter och frigöra tid för sådant människor gör bättre.

Men studien visar inte att utfallet blir detsamma i varje bransch eller på hela arbetsmarknaden. AI kan också användas för standardisering, prestationsmätning, övervakning och bemanningsminskningar. Samma teknik som stärker en anställds förmåga kan användas för att minska den anställdes handlingsutrymme.

Därför är arbetsgivarens val avgörande. Frågan är inte bara vad systemen kan göra, utan hur arbetet organiseras kring dem.

Kompetens kräver tid och inflytande

EU:s AI-förordning trädde i kraft den 1 augusti 2024. Sedan den 2 februari 2025 tillämpas artikel 4, som kräver att leverantörer och de som använder AI-system vidtar åtgärder för att säkerställa en tillräcklig nivå av AI-kunnighet hos berörd personal.

Det är en viktig markering, men regleringen avgör inte hur mycket betald utbildningstid en anställd ska få eller hur kostnaden ska fördelas. Den bestämmer inte heller hur produktivitetsvinster ska delas mellan löner, vinster, investeringar och kortare arbetstid.

AI-kunnighet handlar dessutom om mer än att skriva bra instruktioner till en chattbot. Arbetstagare behöver kunna granska resultat, förstå felkällor, skydda konfidentiell information och veta när mänskligt ansvar inte får lämnas över till ett system.

Den som får utbildning på arbetstid, tillgång till verktygen och inflytande över införandet får ett försprång. Den som förväntas lära sig hemma på egen bekostnad får bära en större del av omställningsrisken.

Sveriges styrka måste omfatta fler

Sverige har kollektivavtalade omställningsorganisationer och ett offentligt omställningsstudiestöd. Arbetsmarknadens parter kan förhandla om utbildning, arbetsmiljö, integritet och inflytande. Det gör oss bättre rustade än många andra länder.

Men skyddet är inte universellt. Tillgången varierar mellan avtalsområden och anställningsformer. Visstidsanställda, egenföretagare, plattformsarbetare och anställda på arbetsplatser utan kollektivavtal har inte alltid samma möjligheter som fast anställda i välorganiserade verksamheter.

Det är här en svensk AI-politik måste bli mer konkret. Arbetsgivare bör ta ett tydligare ansvar för betald kompetensutveckling. Anställda och fackliga företrädare bör få reellt inflytande när AI används för schemaläggning, rekrytering, prestationsbedömning eller övervakning. Mindre företag behöver praktiskt stöd för säkra investeringar och förändrade arbetsprocesser, inte bara uppmaningar att digitalisera sig.

Sverige saknar inte initiativ. Men det är rimligt att fråga om de är tillräckligt samordnade, finansierade och tillgängliga för dem som har svagast ställning.

AI kan bli en konkurrensfördel, stärka produktiviteten och hjälpa företag att möta arbetskraftsbrist. Den kan också ge mindre erfarna medarbetare bättre stöd. Men inget av detta sker automatiskt.

Produktivitetsvinsten är teknisk. Fördelningen av den är politisk, ekonomisk och facklig. Om vi glömmer den skillnaden riskerar Sverige att bli ett land som är snabbt på att införa AI men långsamt på att dela dess möjligheter.

← Tillbaka till nyhetsarkivet