Krönika
Öppen artikelAI är inte Sveriges största cyberproblem – splittringen är
AI gör nätfiske, bedrägerier och andra cyberangrepp snabbare och mer övertygande. Men den verkliga sårbarheten finns i Sveriges beroenden mellan myndigheter, företag och digitala leverantörer. Nu måste befintliga regler omsättas i gemensam motståndskraft.

Det största cyberhotet med AI är inte en allsmäktig maskin som på egen hand slår ut Sverige. Det är att tekniken gör det enklare att utnyttja de sprickor som redan finns mellan myndigheter, företag och deras leverantörer.
Generativ AI kan hjälpa angripare att skriva bättre nätfiskemejl, kartlägga mål, översätta innehåll och bearbeta kod. Det kan sänka kostnaden för bedrägerier och göra social manipulation mer övertygande. Men den brittiska cybersäkerhetsmyndigheten NCSC bedömer samtidigt att AI på kort sikt främst förstärker etablerade metoder, inte skapar en helt ny sorts cyberhot.
Det är en viktig distinktion. Om vi beskriver AI som en närmast oslagbar angripare riskerar vi att både överdriva tekniken och missa vårt verkliga problem: samhällets digitala beroenden.
Angriparen behöver bara hitta en väg
En angripare kan lyckas genom en mottaglig medarbetare, ett stulet lösenord, en felkonfigurerad tjänst eller en svag underleverantör. Försvararen måste däremot skydda hela miljön och samtidigt ha kontroll över beroenden som ofta ligger utanför den egna organisationen.
OpenAI uppgav 2024 att bolaget hade stängt konton som kopplats till flera statsanknutna aktörer. De hade använt generativ AI till bland annat informationsinhämtning, översättning, kodfelsökning och innehållsproduktion. Samtidigt sade bolaget att modellerna inte hade gett aktörerna några helt nya angreppsförmågor eller gjort avancerade operationer möjliga utan mänsklig kompetens.
Det gör inte hotet mindre allvarligt. Produktivitetsvinster räcker långt även för en angripare. Fler mål kan kartläggas, fler meddelanden kan anpassas och fler försök kan genomföras på kortare tid. AI behöver inte vara revolutionerande för att bli farlig i stor skala.
Ett företags problem kan bli allas problem
Finanssektorn visar varför cybersäkerhet inte längre kan behandlas som en intern IT-fråga. Riksbanken har pekat på det finansiella systemets beroende av digital infrastruktur, finansiella marknadsinfrastrukturer och externa IT-leverantörer. En störning hos en central aktör kan därför få konsekvenser långt utanför det företag som först drabbas.
Ransomwareangreppet mot amerikanska Change Healthcare 2024 illustrerade detta. Attacken störde vårdrelaterade betalnings- och expeditionsprocesser i stor skala. Lärdomen är inte att Sverige står inför exakt samma händelse, utan att digitala mellanhänder kan skapa gemensamma sårbarheter för en hel sektor.
Det räcker därför inte att varje bank, kommun, energileverantör eller vårdaktör köper ännu en säkerhetsprodukt. Det behövs också reservrutiner, alternativa leverantörer, gemensamma övningar och en förmåga att fortsätta verksamheten när ordinarie system ligger nere.
Regler finns – nu krävs genomförande
Det vore fel att beskriva området som oreglerat. EU:s NIS2-direktiv omfattar offentliga och privata verksamheter i 18 kritiska eller viktiga sektorer och ställer krav på bland annat riskhantering, incidenthantering, kontinuitet, leverantörskedjor och ledningens ansvar. Vid betydande incidenter ska berörda verksamheter lämna en tidig varning inom 24 timmar och en incidentanmälan inom 72 timmar.
För stora delar av finanssektorn gäller dessutom DORA sedan den 17 januari 2025. Förordningen ställer krav på digital operativ motståndskraft, incidentrapportering, tester och kontroll över risker hos externa IKT-leverantörer.
Det politiska svaret bör därför inte automatiskt vara fler regler ovanpå de befintliga. Den viktigare frågan är om Sverige har tillräcklig tillsyn, kompetens, finansiering och praktisk samordning för att reglerna ska fungera. Krav som bara producerar dokument men inte bättre beredskap ger en farlig illusion av säkerhet.
Informationsdelning kräver förtroende
En organisation kan se en misstänkt inloggning. En annan får ett välformulerat nätfiskemejl. En tredje upptäcker trafik från samma infrastruktur. Först när informationen sätts samman blir kampanjen synlig.
Här har staten en central uppgift. Regeringens nationella cybersäkerhetsstrategi för 2025–2029 betonar samarbete mellan offentliga aktörer, näringsliv och samhällsviktiga verksamheter. Sveriges nationella cybersäkerhetscenter samlar också flera myndigheter med ansvar för bland annat civilt försvar, underrättelseverksamhet, brottsbekämpning och elektroniska kommunikationer.
Men mer informationsdelning är inte automatiskt bättre. Incidentuppgifter kan innehålla personuppgifter, företagshemligheter och säkerhetskänslig information. Delningen måste ske till rätt mottagare, med tydliga rättsliga ramar och ett tillräckligt säkerhetsskydd. Nationell motståndskraft betyder inte att all data ska samlas centralt eller spridas brett.
Små aktörer får inte lämnas med notan
Hårdare krav kan dessutom slå oproportionerligt mot kommuner, mindre entreprenörer och specialiserade underleverantörer. Om staten kräver en högre säkerhetsnivå måste kraven kombineras med användbara standarder, vägledning, kompetensstöd och i vissa fall finansiering. Annars riskerar administrationen att växa snabbare än säkerheten.
AI kan också stärka försvaret genom att analysera loggar, prioritera larm och upptäcka avvikelser. Tekniken är alltså inte dömd att gynna angriparen mer än försvararen. Men den fördelen uppstår bara hos organisationer som har fungerande grundskydd, kompetent personal och förmåga att agera på varningarna.
Min slutsats är därför inte att Sverige behöver en enda central lösning eller en ny regel för varje nytt hot. Vi behöver bygga cybersäkerhet som samhällsbärande infrastruktur: med tydligt ansvar, säkra former för informationsdelning, fungerande tillsyn, återkommande övningar och realistiska reservrutiner.
AI blottlägger inte att våra motståndare har blivit allsmäktiga. Den blottlägger hur dyrt det är att låta samhällets digitala motståndskraft bero på att varje aktör klarar sig själv.



