Krönika
Öppen artikel1 171 miljarder räcker inte – pengarna måste träffa rätt
Sveriges planeringsram för statlig transportinfrastruktur är historiskt stor i nominella tal. Men tillväxten avgörs inte av miljardbeloppet, utan av om underhåll, kapacitet och kostnadskontroll prioriteras där nyttan är störst.

1 171 miljarder kronor är ett svindlande belopp. Men inte ens en planeringsram av den storleken kan köpa Sverige ur köer, järnvägsfel och flaskhalsar om pengarna används på fel ställen. Infrastruktur blir inte tillväxtpolitik genom att miljarderna staplas högt i ett pressmeddelande. Den blir tillväxtpolitik först när människor kommer till arbetet, godset når hamnen och företagen vågar lita på leveranstiderna.
Regeringen beslutade i oktober 2024 om en ekonomisk planeringsram på 1 171 miljarder kronor för den statliga transportinfrastrukturen under perioden 2026–2037. Det är tolv års planering, inte en engångsutgift eller ett löfte om att hela beloppet omedelbart förvandlas till räls, asfalt och fungerande växlar.
Just därför bör debatten handla mindre om totalsummans dramatik och mer om vad Sverige faktiskt får för pengarna.
Underhåll är inte den tråkiga delen
Av ramen är 354 miljarder kronor avsatta för att vidmakthålla statliga vägar och 210 miljarder för statliga järnvägar. Sammanlagt blir det 564 miljarder kronor, omkring 48 procent av hela ramen. Resterande 607 miljarder ska gå till utveckling av transportsystemet.
Det är en viktig invändning mot den som vill beskriva planen som en enda parad av nya prestigeprojekt. Nästan hälften är faktiskt avsatt för drift och underhåll som ska bevara funktion och säkerhet i den infrastruktur som redan finns.
Det är också klokt. För ett företag är tillförlitlighet ofta minst lika viktig som en teoretiskt kortare restid. En fabrik kan planera kring en transport som regelbundet tar fyra timmar. Det är betydligt svårare att planera kring en transport som ibland tar tre och ibland sju.
På järnvägen påverkas punktligheten av flera faktorer: anläggningens tillstånd, kapaciteten, störningar, väder och följdförseningar. Därför vore det ohederligt att lova att mer underhåll ensamt löser varje problem. Men det vore lika oklokt att behandla underhåll som den mindre glamorösa restpost som får vad som blir över efter att nya projekt presenterats.
Ny kapacitet behövs också
Det finns samtidigt en risk i att göra underhåll till svaret på allt. Ett välskött men fullt utnyttjat järnvägsstråk är fortfarande fullt. En underhållen väg kan fortfarande vara en flaskhals. Stationer, terminaler, hamnanslutningar och industrispår kan behöva byggas ut för att nya jobb och investeringar över huvud taget ska få plats.
Frågan är alltså inte om Sverige ska välja underhåll eller utveckling. Frågan är vilka kombinationer som ger mest nytta, var kapacitetsbristerna är mest skadliga och vilka åtgärder som kan genomföras till rimlig kostnad.
Här finns en frestelse som politiken måste stå emot. Det är lättare att klippa band vid ett nytt stort projekt än att vinna rubriker på ett längre mötesspår, bättre bärighet, en säkrare vägkorsning eller en förbättrad terminalanslutning. Men för näringslivet kan sådana mindre åtgärder ibland vara precis det som undanröjer ett dyrt hinder.
Det betyder inte att stora projekt alltid är dåliga eller att små alltid är lönsamma. Det betyder att storleken inte får vara ett argument i sig.
Kostnadsökningar har ett alternativpris
Trafikverket använder ASEK-metodiken för att väga bland annat restider, transportkostnader, trafiksäkerhet, klimat, miljö samt drift och underhåll mot åtgärdernas kostnader. Sådana kalkyler är nödvändiga, men de är inte ofelbara och kan inte ensamma avgöra varje politiskt val.
Totalförsvar, beredskap, redundans och regional sammanhållning kan motivera investeringar vars fulla värde är svårt att fånga i en traditionell kalkyl. En osäker eller låg beräknad lönsamhet är därför inte automatiskt bevis för att ett projekt saknar samhällsvärde.
Men det motsatta gäller också: vackra politiska mål får inte bli en ursäkt för svag kostnadskontroll. Riksrevisionen har i flera granskningar uppmärksammat risker kring bland annat kostnadsökningar, beslutsunderlag, prognoser och statlig styrning av transportinvesteringar.
När ett projekt blir betydligt dyrare än planerat försvinner inte merkostnaden i ett bokföringsmässigt tomrum. Den kan tränga undan underhåll, trimningsåtgärder och andra investeringar. Kostnadskontroll är därför inte kameral försiktighet. Det är en förutsättning för att fler flaskhalsar ska kunna åtgärdas med samma resurser.
En ram är inte ett resultat
En långsiktig planeringsram har fördelar. Den kan ge Trafikverket, entreprenörer, konsulter och leverantörer bättre möjligheter att planera personal, maskiner och upphandlingar. Förutsägbarhet kan stärka genomförandet.
Men en beslutad ram är fortfarande inte samma sak som färdig kapacitet. Tillstånd, projektering, markåtkomst, upphandling och byggande tar tid. Under genomförandet kan brist på kompetens, svag konkurrens eller nya kostnadsökningar dessutom minska effekten av varje satsad krona.
Den nationella planen omfattar inte heller hela transportsystemet. Kommuner och regioner ansvarar för betydande delar av bland annat gator, lokal kollektivtrafik och regional infrastruktur. Hamnar, terminaler och andra anläggningar kan ha både offentliga och privata huvudmän. En statlig miljardsatsning hjälper begränsat om den avgörande lokala anslutningen förblir en flaskhals.
Det är därför den verkliga granskningen börjar först när projekten, underhållsåtgärderna och tidsplanerna ligger på bordet. Vilka problem ska lösas? Vad beräknas det kosta? Vilken nytta väntas? Vilka risker finns? Vem följer upp resultatet när kostnaderna börjar röra sig?
Sverige behöver investera i infrastrukturen. Men ett stort belopp är inte ett resultatmått. Framgång kan inte räknas i antalet miljarder som aviseras, utan i färre störningar, bättre kapacitet, säkrare transporter och lägre kostnader för människor och företag.
1 171 miljarder kronor kan bli en motor för tillväxt. Men bara om politiken förmår prioritera det som fungerar framför det som syns.



