Nyheter
Öppen artikel“Att välja ensamhet som en form av frihet”
Karin Lundqvist, 67, ser ej ensamhet som tragisk, utan som frihet och självständighet i livet.
– ”Är du inte rädd att bli ensam som gammal?” är en fråga jag får ibland. Men det är jag absolut inte, säger Karin Lundqvist, 67, och skrattar så att ögonen glittrar bakom glasögonen. Hon sitter vid sitt köksbord i den lilla lägenheten på tredje våningen i ett hus i Uppsala och häller upp kaffe ur en gammal emaljkanna. På väggarna hänger fotografier från resor, vänner, barnbarn och några kullerstensgator i Sydeuropa.
Hon beskriver sig själv som en människa som alltid trivts med sitt eget sällskap. ”När jag var yngre trodde jag att man måste leva i par, att det var normen. Men med åren har jag förstått att man kan omge sig med människor på så många andra sätt och ändå känna närhet.” Hon ler och pekar mot mobilen som ligger på bordet. ”Jag har ett helt gäng vänner jag pratar med varje dag. Vi delar bilder, minnen och ibland bara tystnad.”
Karin tillhör den växande grupp äldre svenskar som väljer att bo själv. Enligt Statistiska centralbyrån lever över hälften av landets pensionärer ensamma, men allt fler av dem beskriver sig inte som ensamma i emotionell mening. Sociala medier, föreningsliv och nya boendeformer har förändrat sättet människor umgås på. ”För mig handlar det inte om att undvika ensamhet, utan om att hitta innehåll. Jag har danskurs på tisdagar, volontärarbetar på torsdagar och går promenader varje morgon. Det finns alltid någon att prata med om man bara öppnar dörren lite.”
Samtidigt berättar hon att hon ibland upplever omvärldens oro som märklig. ”Folk tror att ensamhet som äldre är något tragiskt, men för mig är det frihet. Jag bestämmer över mina dagar. Vill jag läsa hela natten så gör jag det. Vill jag resa bort så bokar jag bara.” Hon menar att ensamhet inte nödvändigtvis är frånvaro av sällskap – det kan lika gärna vara närvaro av sig själv.
Hon går bort till fönstret och tittar ut över gården där ett par barn leker i den sista kvällssolen. ”Jag har levt ett långt liv fyllt av relationer, arbete och upplevelser. Jag är inte ensam. Jag är självständig.” Sedan vänder hon sig om, sätter sig igen och tar en klunk kaffe. ”Det är märkligt egentligen, att folk ser ensam som något sorgligt. För mig är det snarare en egenform av trygghet. Man lär känna sitt eget sällskap – och det är inte så illa, faktiskt.”



