Nyheter
Öppen artikelTonåringens kamp för normalitet mitt i kaoset
Uljana, 16, upplever skyddsrum och skoldagar i trötthet och osäkerhet, men upprätthåller vardagsrutinerna.
Uljana, 16, har precis genomlevt ännu en natt i skyddsrum. Nu sitter hon i klassrummet och är så trött att hon håller på att somna med pennan i handen. Lärarens röst flyter ihop med ljudet av skrapande stolar och dämpade hostningar. Fönstren är täckta med tjock plastfilm för att skydda mot glassplitter, och bakom dem breder en grå morgon ut sig över staden. Uljanas blick vandrar ut mot ljusstrimman som kämpar sig fram mellan molnen, men i huvudet virvlar fragment från natten.
Det var sirenerna som väckte dem strax efter midnatt. Hennes mamma hann inte ens ta på sig jackan innan de rusade ner i källaren tillsammans med grannarna. Den fuktiga luften där nere luktade betong och rost. Någon försökte lugna de yngsta barnen med sagor berättade i viskande tonfall, men varje dov smäll ovanför fick alla att tystna. Tiden blev otydlig – minuterna smälte samman till något som liknade ett oändligt andetag. När det äntligen blev tyst, var benen stela och ögonen rödkantade.
Nu, några timmar senare, försöker hon låtsas att allt är som vanligt. Skolans ventilationssystem brummar, och doften av papper och krita är nästan hemtam. Läraren pratar om ekvationer, men i Uljanas hjärna vägs siffrorna mot minnet av natten: hur marken vibrerade, hur mörkret kändes när mobilens batteri tog slut. Hon drar några långsamma streck i sitt häfte, som om varje rörelse kunde hålla henne kvar i nuet.
Klasskamraterna är lika bleka som hon. Någon gäspar, en annan stirrar tomt framför sig. I pausen delar de brödskivor och viskar om rykten de hört på nyheterna. Trots tröttheten finns en sorts trots i deras rörelser – ett behov av att hålla kvar rutinerna, att vägra låta rädslan ta över vardagen.
När skolklockan ringer, rycker Uljana till. Ljuset från korridoren känns hårt mot ögonen. Hon samlar ihop sina saker, ställer sig upp och går långsamt mot matsalen. En ny dag har börjat, med samma tysta fråga i luften: hur länge till måste de leva så här?



