Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

Ukraina är också svensk ekonomisk politik

Sveriges stöd till Ukraina kan inte skiljas från frågor om handel, infrastruktur och ekonomisk beredskap. Regeringen behöver förena militärt stöd med en långsiktig strategi för återuppbyggnad och svensk motståndskraft.

Cirka 4 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Ukraina är inte en avlägsen utrikespolitisk fråga som kan hanteras i ett eget stuprör. Kriget påverkar redan villkoren för svensk säkerhet, handel och ekonomisk beredskap. Därför räcker det inte att diskutera stödet till Ukraina som en serie militära paket. Regeringen behöver knyta samman försvar, handel, återuppbyggnad och skyddet av de samhällsfunktioner som Sverige är beroende av.

Sverige blev medlem i Nato den 7 mars 2024 och omfattas sedan dess av alliansens kollektiva försvar. Riksdagen godkände dessutom det svensk-amerikanska försvarssamarbetsavtalet, DCA, den 18 juni samma år. Det reglerar förutsättningarna för amerikanska styrkors närvaro och verksamhet i Sverige.

De besluten förändrar mer än Försvarsmaktens planering. De höjer betydelsen av svenska hamnar, järnvägar, vägar, energisystem, digitala nät och industriella kapacitet. En försvarsallians fungerar inte om förstärkningar inte kan transporteras, kommunikationen bryter samman eller viktiga leveranskedjor saknar alternativ.

Ekonomin är en del av totalförsvaret

MSB beskriver totalförsvaret som både militärt och civilt. Energiförsörjning, transporter, livsmedel, elektroniska kommunikationer och sjukvård hör till de centrala funktionerna. Det borde få större genomslag i den ekonomiska politiken.

Kommerskollegium har konstaterat att kriget påverkat svenska företag genom sanktioner, betalningsproblem, transportstörningar och osäkerhet. Effekterna stannar inte hos de företag som handlar direkt med Ukraina, Ryssland eller Belarus. De sprids genom energi- och råvarupriser, försäkringar, logistik och globala underleverantörskedjor.

Det betyder inte att Sverige bör eftersträva ekonomisk självförsörjning. Autarki vore både dyr och orealistisk. Motståndskraft kan i stället byggas med fler leverantörer, strategiska lager, säkrare transportvägar, reservkapacitet och tätare nordiskt och europeiskt samarbete.

Skillnaden är viktig. Säkerhetspolitik får inte bli en förevändning för ogenomtänkt protektionism. Om varje beroende behandlas som ett hot riskerar resultatet att bli högre priser, sämre konkurrens och mindre effektiva företag. Uppgiften är därför inte att stänga Sverige, utan att identifiera de beroenden som faktiskt kan lamslå landet i en kris.

Återuppbyggnaden har redan börjat

Ukrainas återuppbyggnad är inte en marknad som plötsligt öppnar dagen efter ett fredsavtal. Reparationer och återhämtning pågår redan, samtidigt som kriget gör investeringar i vissa sektorer och regioner mycket riskfyllda.

I februari 2024 uppskattade Ukrainas regering, Världsbanken, EU-kommissionen och FN behovet av återuppbyggnad och återhämtning till 486 miljarder dollar under tio år. Bedömningen omfattade skador och behov fram till den 31 december 2023 och ska därför inte läsas som ett slutligt kostnadsbesked.

EU beslutade samma år om Ukrainafaciliteten, med upp till 50 miljarder euro för perioden 2024–2027. Pengarna ska bland annat stödja makrofinansiell stabilitet, reformer, återhämtning och återuppbyggnad.

Här finns uppenbara möjligheter för svenska företag inom energi, telekommunikation, digitalisering, transporter, byggande, miljöteknik, sjukvård och samhällsberedskap. Men möjligheterna får inte säljas in som en säker exportboom. Fortsatt krig, fysisk förstörelse, finansieringsproblem, höga försäkringskostnader, institutionella risker och hård internationell konkurrens gör varje projekt osäkert.

Staten bör därför inte lova företagen enkla vinster. Den bör hjälpa dem att bedöma risker, hitta finansiering, delta i öppna upphandlingar och bygga långsiktiga samarbeten med ukrainska aktörer. Stödet ska utgå från Ukrainas behov och reformarbete, inte från föreställningen att återuppbyggnaden är ett svenskt industristöd.

Handelspolitiken måste föras genom EU

Sverige kan inte ensidigt bestämma tullpolitiken mot Ukraina eller Ryssland. Handelspolitiken är i stora delar gemensam inom EU. Sveriges viktigaste verktyg är därför att påverka unionens linje och samtidigt arbeta nationellt med exportfrämjande, investeringar, beredskap och kontroll av strategisk teknik.

EU:s tillfälliga tull- och kvotfrihet för ukrainska varor visar också att solidaritet kan skapa målkonflikter. När handelsåtgärderna förlängdes 2024 förstärktes skyddsmekanismen för vissa känsliga jordbruksprodukter. Det var ett erkännande av att kostnaderna kan slå olika mellan medlemsländer, regioner och branscher.

Samma realism behövs i Sverige. Stöd till Ukraina har ett säkerhetspolitiskt värde, men försvars- och beredskapsutgifter konkurrerar samtidigt med andra offentliga behov. I budgetpropositionen för 2024 bedömde regeringen att försvarsutgifterna skulle nå 2 procent av BNP under året. När både det militära och civila försvaret ska stärkas krävs finansiering, prioriteringar och uppföljning – inte bara nya ambitionsnivåer.

Den svenska linjen bör därför vila på två insikter samtidigt. Den första är att Ukrainas förmåga att stå emot rysk aggression är central för Europas säkerhet. Den andra är att hållbar säkerhet kräver fungerande företag, robust infrastruktur, öppna men motståndskraftiga handelsflöden och ett civilt försvar som klarar verkliga störningar.

Att koppla samman dessa områden är inte att göra handeln militär. Det är att erkänna hur beroende ett modernt samhälle är av energi, transporter, teknik och internationellt samarbete. Sverige behöver inte välja mellan solidaritet med Ukraina och ekonomisk motståndskraft. Rätt utformad politik gör dem ömsesidigt förstärkande.

← Tillbaka till nyhetsarkivet