Krönika
Öppen artikelStrafflängd är ett dåligt mått på politisk handlingskraft
Hårdare straff kan vara motiverade för grova nätverksbrott, men de kan inte ensamma stoppa gängens rekrytering och ekonomi. Kriminalpolitiken måste bedömas efter faktisk brottsminskning, uppklaring och rättssäkerhet – inte efter antalet höjda straffskalor.

Det är lätt att mäta politisk handlingskraft i fler lagar och längre fängelsestraff. Det är betydligt svårare – men viktigare – att visa att färre människor skjuts, att färre barn rekryteras och att fler brott klaras upp.
Den skillnaden borde stå i centrum för debatten om kriminella nätverk. För när politiken gör strafflängden till sitt främsta resultatmått finns en risk att den belönar det som syns snabbast i en proposition, snarare än det som faktiskt minskar brottsligheten.
Det betyder inte att straff saknar betydelse. Mord, sprängningar, grova vapenbrott och systematisk utpressning måste mötas av kännbara och proportionerliga påföljder. Den som sitter frihetsberövad kan normalt inte begå brott ute i samhället under den tiden. Straffet kan dessutom uttrycka brottets allvar och ge ett skydd åt allmänheten.
Men därifrån är steget långt till slutsatsen att varje ytterligare straffskärpning automatiskt ger en motsvarande minskning av gängbrottsligheten.
Hårdare straff är inte samma sak som ett nytt brott
Sedan den 1 juli 2023 kan koppling till ett kriminellt nätverk i vissa fall beaktas som en försvårande omständighet vid straffmätningen. Reformen innebär inte att Sverige har infört ett generellt brott som heter gängmedlemskap. Domstolen ska fortfarande pröva den konkreta gärningen, omständigheterna och den enskildes ansvar.
Det är en viktig distinktion. Att ett brott ingår i en organiserad konflikt eller stärker ett nätverks kapacitet kan rimligen göra gärningen allvarligare. Men nätverkskopplingen måste visas och värderas i det enskilda målet. Proportionalitet och individuell prövning är inte juridiskt pynt. De är en del av rättssäkerheten.
Internationell forskning ger samtidigt skäl att vara försiktig med löften om straffens avskräckande effekt. En forskningsöversikt av kriminologen Daniel S. Nagin pekar på att sannolikheten att upptäckas i regel har större betydelse för avskräckningen än ytterligare höjningar av straffets längd. National Research Council i USA har bedömt att frihetsberövande kan minska brott genom inkapacitering, men också att marginaleffekten av fler och längre fängelsestraff avtar när fängelsepopulationen växer.
Amerikanska resultat kan inte mekaniskt översättas till Sverige. Men de räcker för att underkänna den förenklade föreställningen att dubbelt så hårt alltid betyder dubbelt så effektivt.
När en person låses in kan en annan rekryteras
Polismyndigheten har uppskattat att omkring 14 000 personer är aktiva i kriminella nätverk och att ytterligare cirka 48 000 har koppling till dem. Det är operativa myndighetsbedömningar, inte en exakt eller rättsligt fastställd räkning, men omfattningen visar varför en politik som nästan enbart fokuserar på de redan etablerade aktörerna blir otillräcklig.
Brås studie om barn och unga i kriminella nätverk beskriver hur involveringen ofta börjar tidigt och växer fram genom vänskap, familjeband och lokal närhet. Barn kan användas både för transport och förvaring och för grövre våldsdåd. Om den rekryteringen fortsätter kan en frihetsberövad utförare ersättas av en ny – ibland yngre – person.
Det är därför skola, socialtjänst, avhopparverksamhet och tidiga insatser inte kan avfärdas som mjuka alternativ till rättsväsendet. De fyller en annan funktion: att minska nätverkens tillgång på nya utförare. Prevention kan inte ersätta fängelse för den som har begått ett mord, men fängelse kan inte heller ersätta prevention.
Pengarna kan vara en mer träffsäker måltavla
Den nya förverkandelagstiftningen, som trädde i kraft den 8 november 2024, innehåller bland annat regler om självständigt förverkande. Under lagens förutsättningar kan egendom med brottsligt ursprung förverkas även om ingen person döms för ett visst konkret brott.
Det kan bli ett viktigt verktyg. Kriminella nätverk drivs inte bara av våld utan också av vinster, status och ekonomisk kontroll. Att ta pengar, fordon och andra tillgångar kan försvåra finansieringen av vapen och ersättningen till utförare.
Men även här måste entusiasmen hållas samman med rättssäkerheten. Förverkande utan en fällande dom för ett konkret brott ställer höga krav på bevisvärdering, domstolsprövning och tydliga gränser. Eftersom lagen är ny vet vi ännu inte hur stor effekten på nätverkens ekonomi faktiskt blir.
En bättre siffra är inte ett bevis på orsaken
Brå konstaterade 92 fall av dödligt våld i Sverige under 2024, jämfört med 121 året före. Skjutvapen användes i 45 av fallen 2024. Nedgången är välkommen, men ett enskilt års utveckling bevisar inte att just straffskärpningarna har orsakat den.
Polisarbete, internationellt samarbete, förändrade konflikter, vapentillgång och slumpmässiga årsvariationer kan påverka utfallet. För att avgöra effekten av en lagreform krävs flera års data och analyser som försöker skilja reformen från andra förändringar.
Samma försiktighet behövs kring säkerhetszonerna som infördes i april 2024. De ger under särskilda förutsättningar polisen möjlighet att kroppsvisitera personer och söka igenom transportmedel utan konkret brottsmisstanke inom ett avgränsat område och under en begränsad tid. Polisens beslut ska skyndsamt prövas av åklagare.
Om verktyget används restriktivt och träffsäkert kan det bidra till att vapen hittas innan de används. Om det används brett eller selektivt kan det skada förtroendet för polisen. Vilken effekt som dominerar måste följas upp, inte avgöras genom politiska förhoppningar.
Rätt resultatmått för kriminalpolitiken
Kriminalvården har redan redovisat en kraftigt ökad beläggning och ett stort behov av nya platser, personal och säkerhet. Fler och längre frihetsberövanden kräver dessutom behandling, utbildning och fungerande utslussning om tiden i anstalt inte ska följas av nya brott.
Det är alltså inte kostnadsfritt att göra straffskärpningen till politikens standardverktyg. Varje satsad miljard och varje utbildad medarbetare kan inte samtidigt användas till allt annat som rättsstaten behöver: utredare, åklagare, vittnesskydd, digital bevisning, ekonomisk brottsbekämpning och förebyggande arbete.
Den rimliga slutsatsen är inte att välja mellan straff och prevention. Sverige behöver proportionerliga straff för grova nätverksbrott, hög upptäcktsrisk, fungerande rättsprocesser, åtgärder mot brottsvinster och insatser som stoppar rekryteringen.
Politiker ska gärna visa handlingskraft. Men låt oss mäta den i färre brottsoffer, fler uppklarade brott och färre barn i nätverken – inte bara i hur många år som läggs till i en straffskala.



