Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

Nato kan stärka Sverige – men tystnad gör oss inte säkrare

Sveriges Nato-medlemskap kan stärka landets försvar, men det förändrar också kraven på civil beredskap, offentliga prioriteringar och demokratisk insyn. Säkerhetspolitiken blir hållbar först när medborgarna får begripliga besked om kostnader, ansvar och målkonflikter.

Cirka 5 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Sverige blev Natos 32:a medlemsland den 7 mars 2024. Det kan stärka vår säkerhet, men medlemskapet får inte bli en ursäkt för att göra säkerhetspolitiken mindre begriplig och svårare att granska.

Det är frestande att betrakta medlemskapet som slutpunkten på en stor svensk säkerhetspolitisk omläggning. I själva verket var det början på ett betydligt mer krävande arbete. Sverige ska inte bara försvaras militärt tillsammans med andra. Hela samhället måste kunna fungera när el, transporter, kommunikationer, sjukvård och försörjningskedjor utsätts för hård press.

Det starkaste argumentet för Nato är också det mest uppenbara: ett väpnat angrepp mot en medlem ska enligt artikel 5 betraktas som ett angrepp mot alla. Kollektivt försvar kan höja tröskeln för angrepp och göra Sverige mindre utsatt för militär utpressning.

Men artikel 5 är varken en tom symbol eller en automatisk order om en viss insats. Varje medlemsland ska vidta de åtgärder som det bedömer nödvändiga. Natos beslut fattas dessutom i regel genom konsensus. Sverige har alltså fått en plats vid bordet och möjlighet att påverka eller motsätta sig beslut som kräver enighet. Medlemskapet innebär samarbete och förpliktelser, inte att svensk politik helt överlämnas till någon annan.

Försvaret är större än Försvarsmakten

Den politiska diskussionen fastnar ofta i stridsflyg, ammunition, brigader och procent av BNP. Vid Sveriges inträde var Natos riktlinje att medlemsländerna skulle sträva efter försvarsutgifter på minst två procent av BNP, och Sverige uppgav att tvåprocentsnivån skulle nås under 2024 enligt Natos beräkningsmodell.

Det är viktiga uppgifter, men en procentsats säger inte om pengarna används rätt. Den visar inte heller om kommuner, regioner, myndigheter och företag har de resurser som krävs för att hålla samhället i gång under en allvarlig kris.

Försvarsberedningen har pekat ut bland annat livsmedel, energi, transporter, elektroniska kommunikationer, hälso- och sjukvård och skyddet av civilbefolkningen som centrala delar av det civila försvaret. Många av dessa funktioner drivs helt eller delvis av privata aktörer. Säkerhetspolitik handlar därför lika mycket om reservkraft, lager, personal, avtal och fungerande ansvarskedjor som om militära förband.

Det arbetet började inte med Nato. Sveriges totalförsvar och totalförsvarsplikt fanns redan tidigare, och återuppbyggnaden av det civila försvaret drevs av ett försämrat säkerhetsläge, pandemin, cyberhot och sårbara leveranskedjor. Att låta medlemskapet förklara varje beredskapssatsning vore därför missvisande.

Ändå förstärker Nato behovet av ett fungerande totalförsvar. Om Sverige ska vara en trovärdig allierad måste landet kunna ta emot stöd, skydda kritisk infrastruktur och upprätthålla viktiga samhällsfunktioner. Totalförsvarsplikten gäller dessutom personer bosatta i Sverige från 16 till och med 70 års ålder och kan omfatta värnplikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt. Det gör säkerhetspolitiken högst konkret för långt fler än de anställda inom Försvarsmakten.

MSB:s broschyr ”Om krisen eller kriget kommer”, som distribuerades till svenska hushåll 2024, uppmanar människor att kunna klara grundläggande behov i minst en vecka. Det är ett rimligt råd. Men staten kan inte nöja sig med att flytta ansvaret till köksskåpen. Hemberedskap måste komplettera, inte ersätta, robust elförsörjning, vård, kommunikationer och offentlig planering.

DCA-avtalet visar vad som står på spel

Nato-medlemskapet ska inte blandas ihop med det bilaterala försvarssamarbetsavtalet mellan Sverige och USA, det så kallade DCA-avtalet. Men avtalet visar hur internationellt försvarssamarbete får konsekvenser långt utanför den militära organisationen.

Riksdagen godkände avtalet i juni 2024. Det omfattar 17 överenskomna svenska militära anläggningar och områden och reglerar bland annat amerikanska styrkors tillträde, användning av områden, rättsliga ställning och möjligheter till förhandslagring av försvarsmateriel.

Det betyder inte att USA har fått fria händer eller att avtalet automatiskt skapar permanenta amerikanska baser. Den konkreta verksamheten måste bedömas utifrån avtalets villkor och efterföljande beslut. Men just därför behöver regeringen löpande förklara vad avtalet innebär i praktiken för berörda lokalsamhällen, myndigheter och medborgare.

Kärnvapenfrågan visar också varför precision behövs. DCA-avtalet innehåller inget uttryckligt förbud mot kärnvapen på svenskt territorium. Samtidigt har regeringen hänvisat till Sveriges hållning att kärnvapen inte ska finnas här i fredstid. Därifrån går det inte att dra slutsatsen att kärnvapen kommer att placeras i Sverige. Men frånvaron av ett uttryckligt förbud gör det legitimt att kräva tydliga politiska besked.

Sekretess är nödvändig – men inte ett frikort

Det finns ett rimligt motargument mot kraven på öppenhet: militär planering, underrättelser, skyddsobjekt och sårbarheter kan inte redovisas offentligt utan risk. Offentlighetsprincipen gäller även på säkerhetspolitikens område, men sekretesslagstiftningen skyddar uppgifter vars röjande kan skada Sveriges försvar, säkerhet eller relationer med andra stater.

Full insyn är alltså varken möjlig eller önskvärd. Sekretess är samtidigt inte detsamma som frånvaro av demokratisk kontroll. Riksdagen, domstolar och granskande organ har fortsatt viktiga roller, och både Natoanslutningen och DCA-avtalet har behandlats inom den parlamentariska processen.

Men den formella processen räcker inte alltid för att göra politiken begriplig. Riksrevisionen har tidigare pekat på brister i statens styrning och uppföljning av det civila försvaret, bland annat när det gäller ansvarsfördelning, inriktning och myndigheternas förutsättningar. När uppgifterna blir fler och miljarderna större måste också uppföljningen bli bättre.

Regeringen behöver därför redovisa sådant som kan redovisas: övergripande mål, kostnader, ansvar, prioriteringar, tidsplaner och resultat. Den bör också förklara vilka uppgifter som måste hållas hemliga och på vilka rättsliga grunder. ”Säkerhetsläget” får inte bli ett standardsvar som avslutar varje diskussion.

Demokratisk beredskap är också beredskap

Säkerhetspolisen har beskrivit Ryssland som det främsta hotet mot Sveriges säkerhet och pekat på bland annat spioneri, sabotage, påverkansoperationer och försök att utnyttja sårbarheter i kritisk infrastruktur. Hotbilden är verklig. Det är ett starkt skäl att bygga försvarsförmåga, inte ett skäl att sätta den demokratiska prövningen på undantag.

Ökade försvarsutgifter kan vara nödvändiga. Men det följer inte automatiskt att varje föreslagen satsning är effektiv eller att kostnaderna måste tas från en viss del av välfärden. Det är politiska och ekonomiska avvägningar som påverkas av skatter, tillväxt, upplåning och omprioriteringar. Just därför ska de diskuteras öppet.

Jag tror att Nato kan göra Sverige säkrare. Men ett medlemskap blir inte långsiktigt starkt bara genom avtal, anslag och militär planering. Det kräver också medborgare som förstår vad som görs, varför det görs och vilket ansvar som förväntas av dem.

Den mest motståndskraftiga demokratin är inte den som undviker svåra frågor i säkerhetens namn. Det är den som klarar att ställa dem även när omvärlden har blivit farligare.

← Tillbaka till nyhetsarkivet