Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

Cybersäkerhet utan tydlig kontroll gör oss inte tryggare

Sverige behöver ett starkare cyberförsvar, men nya befogenheter att samla in kommunikations- eller persondata måste vara tydligt avgränsade och underställda demokratisk och oberoende kontroll.

Cirka 4 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Sverige behöver starkare cybersäkerhet. Men om framtida säkerhetsåtgärder ger staten större tillgång till människors kommunikation eller persondata måste varje sådant steg granskas lika noggrant som hotet det är tänkt att möta.

Regeringens nationella strategi för cybersäkerhet 2025–2029 tar sikte på ett verkligt problem. Säkerhetspolisen och Försvarets radioanstalt beskriver cyberangrepp, cyberespionage och främmande makts underrättelseverksamhet som delar av hotbilden mot svenska intressen. Samhällsviktig verksamhet, offentliga system och företag måste kunna stå emot angrepp som kan slå mot allt från kommunikation till grundläggande service.

Det vore därför oansvarigt att behandla cybersäkerhet som ett täcknamn för övervakning och avfärda hela strategin. Säkrare system, bättre autentisering, utbildning, säkerhetskopiering, leverantörskontroll och fungerande incidenthantering kan skydda både samhället och den personliga integriteten.

Strategin är inte en övervakningslag

Den nationella strategin är ett regeringsdokument, inte en lag som i sig ger myndigheter nya befogenheter att övervaka enskilda. Det är en avgörande skillnad. Om staten senare vill utvidga sin tillgång till kommunikationsdata, trafikuppgifter eller andra känsliga personuppgifter krävs särskilt rättsligt stöd.

Regeringsformen skyddar den enskilde mot betydande intrång i den personliga integriteten genom övervakning eller kartläggning. Begränsningar måste beslutas genom lag och får inte gå längre än vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Europakonventionens artikel 8 kräver på motsvarande sätt lagstöd, ett legitimt syfte och att ingreppet är nödvändigt.

Det betyder inte att varje säkerhetsrelaterad insamling är otillåten. Det betyder att ordet ”cybersäkerhet” aldrig får fungera som ett frikort.

All datainsamling är inte samma sak

Debatten blir snabbt missvisande när säkerhetsloggning, incidentrapportering, trafikdatalagring, hemliga tvångsmedel och signalspaning klumpas ihop som om de vore en och samma verksamhet.

EU:s NIS 2-direktiv handlar främst om organisationers riskhantering, tekniska och organisatoriska skyddsåtgärder samt rapportering av betydande incidenter. Direktivet kräver bland annat en tidig varning inom 24 timmar, men ger inte i sig staten någon generell rätt att läsa innehållet i medborgarnas elektroniska kommunikation. Den svenska utredningen om en ny cybersäkerhetslag är dessutom ett lagstiftningsunderlag, inte gällande rätt.

Signalspaning är något annat. Den regleras i särskild lag, tillstånd prövas av Försvarsunderrättelsedomstolen och Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, SIUN, utövar tillsyn. Sverige saknar alltså inte kontrollmekanismer.

Europadomstolens stora kammare fann 2021, i målet Centrum för rättvisa mot Sverige, att det svenska signalspaningssystemet bedömt som helhet inte kränkte rätten till privatliv. Men domstolen betonade samtidigt att hemlig och storskalig signalinhämtning medför särskilda risker och måste omges av starka rättssäkerhetsgarantier. Domen är därför inte ett blankt godkännande av varje framtida utvidgning.

Kontroll måste följa befogenheten

Här finns krönikans kärna: Om nya befogenheter eller större datamängder införs måste kontrollen växa i motsvarande grad.

Parlamentarisk kontroll betyder inte att riksdagen ska detaljstyra varje operativ cyberinsats. Angrepp kan utvecklas snabbt, verksamheten kan vara sekretessbelagd och besluten kräver teknisk kompetens. Men riksdagen måste besluta om tydliga lagliga ramar, granska regeringen och kunna följa hur befogenheterna används. Den löpande prövningen och tillsynen behöver samtidigt skötas av oberoende och sakkunniga organ.

Varje ny befogenhet som ökar statens tillgång till kommunikations- eller persondata bör därför ha ett uttryckligt ändamål, vara proportionerlig och underställd effektiv tillsyn. När det är möjligt bör den också tidsbegränsas och omprövas. Annars uppstår risken för ändamålsglidning: uppgifter som samlats in för ett avgränsat säkerhetssyfte börjar användas bredare.

EU-domstolens Tele2-dom visar dessutom hur rättsligt känslig generell och odifferentierad lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter är. Samtidigt kan nationell säkerhet motivera särskilda åtgärder under strikta villkor. Just därför behövs precision snarare än slagord.

Tillit är också kritisk infrastruktur

Det starkaste motargumentet är att svagt cyberförsvar också skadar tilliten. Det stämmer. Om vårdsystem, kommuner, myndigheter och företag inte kan skydda sina tjänster och uppgifter kommer medborgarnas förtroende att minska. Integritet och säkerhet är inte naturliga motpoler; ofta stärker de varandra.

Men samma tillit kan försvagas om medborgare, journalister, företag och civilsamhälle uppfattar att säkerhet används som en allmän motivering för informationsinhämtning. Hemliga befogenheter kan vara nödvändiga, men deras legitimitet beror på att gränserna är begripliga och kontrollen trovärdig.

Sveriges cybersäkerhetsstrategi bör därför bedömas efter vad den faktiskt leder till. Åtgärder som stärker organisationers skydd och incidenthantering ska inte felaktigt beskrivas som massövervakning. Men förslag som ger staten större tillgång till privat kommunikation eller persondata måste prövas öppet, avgränsas tydligt och omfattas av oberoende tillsyn.

Vi behöver inte välja mellan ett försvarslöst samhälle och ett samhälle där varje nytt intrång accepteras i säkerhetens namn. Den hållbara vägen är svårare: ett starkt cyberförsvar som också klarar demokratins stresstest.

← Tillbaka till nyhetsarkivet