Krönika
Öppen artikelNär staten delar mer måste den också tåla mer insyn
Myndigheter kan behöva dela information för att bekämpa brott, felaktiga utbetalningar och cyberhot. Men större datadelning måste följas av tydliga ändamål, begränsad åtkomst, oberoende kontroll och verkligt ansvarsutkrävande.

Det är lätt att beskriva mer informationsdelning som lösningen på nästan varje problem i offentlig sektor. Men en modern stat bör inte bedömas enbart efter hur mycket information den kan koppla ihop, utan efter hur ansvarsfullt den gör det.
Myndigheter behöver kunna bekämpa välfärdsbrott, arbetslivskriminalitet, organiserad brottslighet och cyberangrepp. Fragmenterade register och långsamma manuella processer kan göra staten både mindre effektiv och mindre säker. Min invändning gäller därför inte informationsdelning i sig, utan föreställningen att varje nytt informationsflöde automatiskt är ett framsteg.
Nytta är inte samma sak som rättslig grund
Regeringsformen skyddar den enskilde mot betydande integritetsintrång genom övervakning eller kartläggning av personliga förhållanden. Begränsningar av skyddet måste ha stöd i lag och vara proportionerliga. Att en uppgift kan vara användbar för en myndighet är alltså inte tillräckligt.
Samma grundtanke finns i EU:s dataskyddsförordning. GDPR kräver bland annat laglighet, öppenhet, ändamålsbegränsning, uppgiftsminimering och säkerhet. Samtidigt tillåter förordningen behandling som är nödvändig för en rättslig förpliktelse, en uppgift av allmänt intresse eller myndighetsutövning.
Dataskyddet är med andra ord inte ett generellt förbud mot att myndigheter använder eller delar personuppgifter. Frågan är vilka uppgifter som behövs, vem som ska få dem, för vilket preciserat ändamål och under hur lång tid.
Det är också viktigt att inte framställa GDPR som den enda rättsliga ramen. När behöriga myndigheter behandlar uppgifter för brottsbekämpande ändamål kan i stället EU:s dataskyddsdirektiv för brottsbekämpning och svenska kompletterande regler vara tillämpliga.
Lagstiftaren kan sätta gränser
Lagen om uppgiftsskyldighet för att motverka felaktiga välfärdsutbetalningar samt fusk, regelöverträdelser och brott i arbetslivet trädde i kraft den 1 juli 2024. Den innebär att särskilt utpekade aktörer under vissa förutsättningar ska lämna uppgifter till andra utpekade aktörer när uppgifterna behövs för lagens syften.
Det är ett viktigt exempel, inte därför att lagen bevisar att mer delning alltid är rätt, utan därför att den visar hur informationsutbyte kan avgränsas genom uttryckliga ändamål, villkor och en bestämd krets av aktörer. Lagen är däremot inte i sig ett bevis för att brottsligheten eller de felaktiga utbetalningarna redan har minskat.
SOU 2023:69 pekade på att sekretessregler och regler om uppgiftsskyldighet i vissa fall begränsar myndigheternas informationsutbyte. Det är ett relevant motargument mot en alltför romantisk syn på slutna register. Men utredningens förslag var just förslag, inte i sig gällande rätt, och informationshinder är knappast den enda tänkbara förklaringen till brister i kampen mot organiserad brottslighet. Resurser, kompetens, it-system och styrning spelar också roll.
Cybersäkerhet och integritet är inte motsatser
En falsk motsättning uppstår när integritet ställs mot säkerhet som om bara det ena kunde väljas. God cybersäkerhet skyddar även den personliga integriteten. Ett register som läcker, manipuleras eller blir otillgängligt kan skada människor på olika sätt.
NIS2-direktivet skärper kraven på riskhantering och incidentrapportering för samhällsviktiga och viktiga verksamheter och omfattar under vissa förutsättningar även offentlig förvaltning på central och regional nivå. Kraven rör bland annat incidenthantering, kontinuitet, leverantörskedjor, nätverks- och informationssystem samt bedömning av säkerhetsåtgärdernas effektivitet. Direktivet är däremot inte i sig ett generellt mandat för övervakning av medborgarna.
Cybersäkerhet kräver dessutom samverkan. MSB har ett nationellt uppdrag inom informations- och cybersäkerhet och samverkar med bland andra FRA, Försvarsmakten, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten inom Nationellt cybersäkerhetscenter. Incidentinformation och relevanta säkerhetsuppgifter måste kunna nå rätt mottagare i tid.
Det talar för säker och kontrollerad delning, inte för gränslösa informationspooler. Standardiserade, krypterade och loggade kanaler kan i vissa fall vara mer integritetsskyddande än osäker e-post, parallella register och återkommande manuella överföringar.
Fler kopplingar kräver starkare kontroll
Det är rimligt att anta att fler systemintegrationer, mottagare och behörigheter skapar fler ytor som måste skyddas. Det betyder inte att varje reform automatiskt leder till fler personuppgiftsincidenter. Ett sådant statistiskt samband kan inte slås fast utan särskilda studier. Men riskerna måste analyseras innan systemen tas i bruk, inte efter att skadan har inträffat.
GDPR kräver en konsekvensbedömning när en behandling sannolikt leder till hög risk för människors fri- och rättigheter. I vissa fall ska den personuppgiftsansvarige också samråda med tillsynsmyndigheten i förväg. Personuppgiftsincidenter som sannolikt medför risk ska anmälas till tillsynsmyndigheten utan onödigt dröjsmål och, om möjligt, inom 72 timmar från det att den personuppgiftsansvarige fick kännedom om incidenten.
Det finns alltså redan kontrollmekanismer. Integritetsskyddsmyndigheten kan bedriva tillsyn och besluta om bland annat reprimander, förelägganden och administrativa sanktionsavgifter. Kritiken bör därför inte vara att ansvar helt saknas, utan att fråga om kontrollen är tillräckligt oberoende, resursstark och synlig.
För svenska myndigheter är de administrativa sanktionsavgifterna enligt dataskyddslagen begränsade till högst fem miljoner kronor för vissa överträdelser och tio miljoner kronor för allvarligare överträdelser. Det innebär inte att myndigheter går fria från ansvar. Men det motiverar en diskussion om huruvida sanktioner, rättelsemöjligheter och transparens står i rimlig proportion till den skada som kan drabba enskilda.
Insyn måste byggas in från början
Varje större registersamkörning bör föregås av en dokumenterad konsekvensbedömning. Behörigheter och åtkomstloggar bör granskas oberoende. Nya mandat för omfattande delning bör kunna tidsbegränsas och utvärderas innan de permanentas.
Myndigheter bör också öppet redovisa ändamål, berörda uppgiftskategorier, mottagare och resultatens träffsäkerhet när automatiserade kontroller används, i den utsträckning det kan ske utan att röja sekretessbelagda eller säkerhetskänsliga uppgifter. Offentlighet och sekretess måste balanseras: sekretess kan skydda både enskilda och brottsbekämpningen, men kan samtidigt göra extern granskning svårare.
EU-domstolen har i mål om trafik- och lokaliseringsuppgifter slagit fast att generell och odifferentierad lagring eller överföring innebär allvarliga ingrepp i grundläggande rättigheter och bara kan godtas inom snäva ramar. Principen är större än den enskilda tekniken: staten måste kunna förklara varför ett intrång är nödvändigt och proportionerligt.
Sverige behöver en offentlig sektor som kan dela rätt information snabbt. Men snabbheten får inte bli ett substitut för rättssäkerhet. När staten ser mer av medborgaren måste medborgaren också kunna se mer av staten: vem som använde uppgifterna, varför det skedde och vad som händer när reglerna överträds.



