Krönika
Öppen artikelNIS2 får inte bli Sveriges dyraste pärm
NIS2 kan höja den lägsta nivån på svensk cybersäkerhet. Men om staten inte stärker samordningen, tillsynen och informationsdelningen riskerar de nya kraven att ge mer dokumentation utan att samhällets motståndskraft ökar i samma takt.

NIS2 kan tvinga fler ledningar att behandla cybersäkerhet som en kärnfråga i stället för ett ärende för it-avdelningen. Men ett samhälle blir inte motståndskraftigt bara för att fler dokument fylls i och fler incidenter rapporteras.
Det är den obekväma skillnaden mellan regelefterlevnad och faktisk säkerhet. Sverige behöver båda, men vi får inte låtsas att det ena automatiskt leder till det andra.
NIS2, EU:s direktiv om en hög gemensam cybersäkerhetsnivå, ersätter det tidigare NIS-direktivet och omfattar betydligt fler samhällsviktiga sektorer. Energi, transporter, banker, hälso- och sjukvård, dricksvatten, digital infrastruktur och offentlig förvaltning finns bland de verksamheter som berörs. Därtill kommer bland annat post- och budtjänster, avfallshantering, viss tillverkning, digitala leverantörer och forskning.
Huvudregeln är att direktivet träffar medelstora och stora aktörer, men vissa särskilt kritiska verksamheter kan omfattas oavsett storlek. Det är rimligt. Ett litet företag kan vara en stor samhällsrisk om det är ensam leverantör av en avgörande tjänst.
Mer än en pappersprodukt
Direktivet innehåller krav på tekniska, operativa och organisatoriska säkerhetsåtgärder. Verksamheterna ska bland annat arbeta med incidenthantering, kontinuitet, krisberedskap, leveranskedjor, sårbarheter, utbildning och kryptografi när det är lämpligt.
Dessutom flyttas frågan tydligare in i styrelserummen. Ledningsorganen ska godkänna och övervaka säkerhetsåtgärderna samt genomgå utbildning. Tillsyn och kännbara sanktionsmöjligheter ger kraven en tyngd som frivilliga rekommendationer aldrig kan få.
Detta är det starkaste motargumentet mot min oro: NIS2 är inte bara ännu en policyövning. Bindande ansvar kan ge säkerhetschefer större mandat, göra det svårare att skjuta investeringar framför sig och tvinga ledningar att förstå vilka digitala beroenden verksamheten faktiskt har.
Men juridiskt ansvar, effektiv tillsyn och förmåga att stå emot ett verkligt angrepp är tre olika saker. En organisation kan ha föredömliga riktlinjer och ändå sakna personal, övningsvana, reservlösningar eller pengar för att återställa driften när systemen slås ut.
Rapporter måste bli gemensamt försvar
NIS2 ställer tidsatta krav på rapportering av betydande incidenter: en tidig varning inom 24 timmar, en incidentanmälan inom 72 timmar och som huvudregel en slutrapport inom en månad efter incidentanmälan.
Det kan ge myndigheter en bättre lägesbild och göra det möjligt att varna andra verksamheter som använder samma leverantör eller sårbara programvara. Men nyttan uppstår först när någon har kapacitet att analysera informationen, se mönstren och snabbt återföra användbara varningar.
Annars får vi en märklig situation där hårt pressade verksamheter rapporterar i högt tempo till lika hårt pressade myndigheter. Då växer administrationen snabbare än skyddsförmågan.
Direktivet erkänner redan att cybersäkerhet är en gemensam angelägenhet. Medlemsstaterna ska ha en nationell strategi, behöriga myndigheter, en gemensam kontaktpunkt och CSIRT-funktioner. NIS2 föreskriver också samarbete och informationsutbyte mellan medlemsländerna.
Problemet är alltså inte att offentligt ansvar helt saknas. Frågan är om ansvarsfördelningen, resurserna och samordningen är tillräckliga när samma molntjänst, driftleverantör eller mjukvarukomponent används av hundratals verksamheter.
Ansvar nära systemen – stöd över gränserna
Det finns goda skäl att låta varje organisation ansvara för sina egna risker. Den som äger systemen, upphandlar leverantörerna och driver verksamheten känner normalt sina kritiska beroenden bäst. En stor centralisering skulle dessutom kunna skapa nya attraktiva mål och farliga beroenden.
Men lokalt ansvar får inte betyda ensamhet. En mindre kommun, regional verksamhet eller leverantör kan inte på egen hand bygga samma specialistkompetens som en stor myndighet eller koncern. När riskerna går över organisationsgränserna måste också stödet, kunskapen och varningarna kunna göra det.
Det är här staten behöver vara mer än regelgivare och kontrollant. Tillsynsmyndigheter, sektorsmyndigheter och incidenthanterande funktioner måste ha långsiktig kompetens och finansiering. De måste också kunna omvandla incidentrapporter till konkret stöd utan att skapa en enda central lösning som själv blir en sårbar flaskhals.
Säkerhet får inte bli ett frikort för övervakning
Mer loggning och informationsdelning kan vara nödvändigt för att upptäcka angrepp. Men NIS2 upphäver inte GDPR eller annan dataskyddsrätt. Säkerhetsåtgärder måste fortfarande ha rättslig grund, begränsas till det som behövs och skyddas mot obehörig eller sekundär användning.
Integritet och cybersäkerhet är inte självklara motsatser. God säkerhet skyddar personuppgifter. Dåligt utformad övervakning skapar däremot nya register, nya åtkomstvägar och nya mål för angripare.
Den svenska lagen avgör inte allt
EU-länderna skulle senast den 17 oktober 2024 ha antagit och offentliggjort de nationella regler som krävs för att genomföra NIS2. Genomförandet försenades i flera medlemsstater, vilket ledde till att EU-kommissionen inledde överträdelseärenden.
I en svensk lagrådsremiss från mars 2025 föreslogs en ny cybersäkerhetslag och cybersäkerhetsförordning med ikraftträdande den 15 januari 2026. En lagrådsremiss är dock ett förslag, inte i sig ett bevis för den slutliga lagens lydelse eller att lagen har trätt i kraft.
Det avgörande är ändå större än ett datum. NIS2 kan höja golvet för svensk cybersäkerhet, tydliggöra ledningarnas ansvar och förbättra den gemensamma lägesbilden. Det vore ett verkligt framsteg.
Men om staten nöjer sig med att kräva planer, tidsfrister och rapporter riskerar Sverige att få Europas mest välordnade dokumentation av nästa stora cyberkris. Målet måste vara att förhindra den, begränsa den och återställa samhällets funktioner när den ändå inträffar.
En pärm kan visa att någon har förstått lagen. Den kan inte hålla elen, vattnet eller vården i gång.



