Krönika
Öppen artikelCyberbrotten stoppas inte vid brandväggen
Digitala bedrägerier är inte bara ett tekniskt säkerhetsproblem. Sverige måste också angripa brottsvinsterna, målvakterna och de företagssystem som gör den digitala brottsekonomin lönsam.

Sverige kommer inte att besegra den digitala brottsligheten enbart med bättre brandväggar, fler säkerhetsuppdateringar och fler gripanden. Om pengarna fortfarande kan tas emot, flyttas och döljas består själva affärsmodellen.
Det är därför digitala bedrägerier måste behandlas som en del av den kriminella ekonomin – inte bara som ett tekniskt problem för polisens IT-specialister, banker och säkerhetschefer.
Pengarna är inte en bieffekt
Polismyndigheten uppskattar att den samlade kriminella ekonomin i Sverige omsätter omkring 100–150 miljarder kronor per år. Siffran gäller flera olika brottsområden och får inte framställas som ett mått på cyberbrott eller digitala bedrägerier. Men den visar varför det är otillräckligt att enbart koncentrera sig på den enskilda gärningspersonen eller det enskilda angreppet.
Bedrägerier är samtidigt en av de största brottskategorierna i den svenska anmälningsstatistiken. Enligt polisens årsrapport uppgick de anmälda förlusterna för privatpersoner under 2023 till omkring 1,2 miljarder kronor. Det är inte samma sak som den totala samhällskostnaden eller gärningspersonernas faktiska vinst, och mörkertalet bedöms vara betydande. Ändå säger beloppet något om omfattningen.
När ett bedrägeri lyckas måste pengarna någonstans. De kan flyttas genom målvakters konton, betaltjänster, företag, växlingstjänster eller internationella överföringar. Den nationella riskbedömningen för penningtvätt pekar uttryckligen ut bedrägerier som ett betydande förbrott till penningtvätt.
Europol beskriver dessutom en internationell marknad där nätfiske, investeringsbedrägerier, utpressningsprogram, stulna identiteter och penningtvättstjänster kan erbjudas som tjänster. Arbetsdelningen gör brottsligheten motståndskraftig: den som bygger infrastrukturen behöver inte vara den som kontaktar offret, rekryterar målvakten eller tvättar vinsten.
Företagssystemen är en del av försvarslinjen
Företag är ofta offer för intrång och bedrägerier utan att själva ha gjort något fel. Men företag och bolagsstrukturer kan också missbrukas för att dölja ägande, lämna osanna uppgifter, skicka skenfakturor eller omsätta brottsvinster.
Den statliga utredningen SOU 2023:3 har beskrivit hur falska företrädare, bristfälliga uppgifter och svårigheter att klarlägga verkligt huvudmannaskap kan underlätta brottslighet. Därför bör bolagsregister, identitetskontroller och kontrollen av verkliga huvudmän ses som delar av Sveriges brottsförebyggande infrastruktur.
Det innebär inte att varje företag ska betraktas som misstänkt. Tvärtom måste kontrollerna vara riskbaserade och proportionerliga. FATF har betonat just ett sådant förhållningssätt. Trubbiga krav riskerar annars att belasta seriösa småföretag, stänga ute legitima kunder från finansiella tjänster och driva transaktioner till mindre reglerade kanaler.
Tekniken är nödvändig – men inte tillräcklig
Det vore lika fel att avfärda tekniska skydd som att göra dem till hela lösningen. Stark autentisering, säkra system, utbildning, incidenthantering och snabba säkerhetsuppdateringar kan stoppa angrepp innan pengar lämnar ett konto eller information krypteras.
EU:s förordning om digital operativ motståndskraft för finanssektorn, DORA, som började tillämpas den 17 januari 2025, ställer därför krav på bland annat hantering av IT-risker, incidentrapportering, testning och kontroll av tredjepartsleverantörer. Det är ett viktigt skydd, inte en distraktion från den ekonomiska brottsbekämpningen.
Alla cyberangrepp drivs dessutom inte av pengar. Spioneri, sabotage och statsstödda angrepp kan ha helt andra syften. Den delen av hotbilden kräver underrättelsearbete, teknisk motståndskraft och säkerhetspolitisk beredskap. Men när motivet är ekonomisk vinning måste samhället också slå mot möjligheten att omsätta vinsten.
Tilliten är bedragarens råvara
Många bedrägerier fungerar genom att gärningspersonen utger sig för att företräda en bank, en myndighet, ett företag eller en anhörig. Brottet lever på den tillit som byggts upp kring välkända institutioner, digital identifiering och etablerade varumärken.
Det finns inte underlag för att slå fast att cyberbrotten redan har orsakat en generell svensk förtroendekris. Men risken för en långsiktig försvagning av tilliten bör tas på allvar. Om människor börjar möta varje banksamtal, myndighetsmeddelande eller digital betalning med misstänksamhet uppstår en kostnad som är svårare att mäta än en tömd bankdepå.
Samma försiktighet krävs när skattebasen diskuteras. Skatteverket uppskattade skattefelet för 2021 till cirka 91 miljarder kronor, men beloppet omfattar många slags fel och undandraganden. Det finns inget stöd för att tillskriva cyberbrotten någon bestämd andel av summan. Däremot kan missbruk av företag och ekonomiska system bidra till att inkomster döljs och regler kringgås.
Gör brotten svårare att tjäna på
Sverige behöver alltså både teknisk säkerhet och ekonomisk brottsbekämpning. Banker och betaltjänster måste kunna upptäcka avvikande flöden. Bolagsregister och identitetskontroller måste göra falska företrädare svårare att använda. Myndigheter behöver dela relevant information inom rättssäkra ramar, och internationellt samarbete är nödvändigt eftersom aktörer, konton och teknisk infrastruktur ofta finns i olika länder.
Ingen av dessa åtgärder kommer ensam att kraftigt minska cyberbrottsligheten. Kriminella anpassar sig, och nationella regler räcker inte mot en internationell marknad. Men det är inget argument för att lämna betalningsflödena och mellanhänderna i fred.
Att stoppa ett digitalt angrepp är viktigt. Att göra angreppet olönsamt är minst lika viktigt. Först när Sverige förmår göra båda delarna samtidigt behandlar vi cyberbrotten som den kriminella ekonomi de ofta är en del av.



