Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

Elstöd lindrar krisen – men bygger inte bort nästa prischock

Sverige producerar mycket el, men regionala flaskhalsar, effekttoppar och geopolitisk oro kan ändå ge höga priser. Tillfälliga stöd kan behövas i nödlägen, men långsiktig stabilitet kräver investeringar i elproduktion, nät, flexibilitet och energieffektivisering.

Cirka 5 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

När elpriset rusar är det rimligt att politiken skyddar hushåll och livskraftiga företag från en akut ekonomisk chock. Men ett elstöd kan betala en del av räkningen – det kan inte bygga det elsystem som ska förhindra att nästa kris blir lika smärtsam.

Det är den skillnaden svensk energipolitik måste börja ta på större allvar. Tillfälliga stöd kan vara nödvändiga i ett nödläge, men om varje prischock möts med kompensation i efterhand skjuter vi de strukturella problemen framför oss.

Elöverskott är inte samma sak som trygghet varje timme

Sverige är inte ett land med ständig elbrist. Enligt Energimyndighetens statistik producerades omkring 169 terawattimmar el under 2023, mer än den inhemska användningen, och Sverige är ofta nettoexportör över året. Vattenkraft, kärnkraft och vindkraft står för huvuddelen av en till stor del fossilfri elproduktion.

Ändå kan elen bli dyr i södra Sverige under enskilda timmar. Det är inte en motsägelse. Sverige är indelat i fyra elområden, SE1–SE4, eftersom överföringskapaciteten inte alltid räcker för att föra el från produktionsöverskott i norr till konsumtion och effektbehov längre söderut. När flaskhalsar uppstår kan priserna skilja sig kraftigt mellan områdena.

Här måste debatten hålla isär energi och effekt. Ett årligt överskott mätt i terawattimmar säger inte att tillräcklig effekt finns på rätt plats under en kall, vindsvag eller störningsdrabbad vintertimme. Svenska kraftnät måste få produktion och förbrukning att vara i balans varje ögonblick, inte bara när året summeras.

Geopolitiken stannar inte vid elområdesgränsen

Energikrisen 2021–2022 visade hur snabbt svenska elkunder kan påverkas av omvärlden. Mycket höga europeiska gaspriser var en central drivkraft, och läget förvärrades efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Genom kopplingen till den nordiska och kontinentala elmarknaden slog utvecklingen även mot Sverige, särskilt mot de södra elområdena.

Det betyder inte att sammankopplingen är ett misstag. Handel med grannländer gör det möjligt att exportera överskott och importera när det egna systemet är pressat. Den kan därmed stärka försörjningstryggheten samtidigt som den också förmedlar priser och störningar över nationsgränserna. Målet bör därför inte vara svensk självhushållning varje timme, utan en robust integration som kombineras med tillräckliga resurser inom landet.

Stöd kan vara rätt – och ändå otillräckligt

Efter de exceptionellt höga priserna 2021 och 2022 infördes svenska elstöd till hushåll och företag. Stöden var kopplade till flaskhalsinkomster och särskilda krisregler, och EU-kommissionen godkände bland annat ett svenskt stödsystem för elkunder.

Det var inte orimligt. Extrema prisökningar kan slå mot hushållens betalningsförmåga och företagens likviditet långt innan ett nytt elnät eller kraftverk kan stå klart. Den som hävdar att varje stöd är ekonomiskt lättsinne bortser från att även utebliven hjälp kan få stora samhällskostnader.

Men flaskhalsinkomster är inte pengar utan alternativ användning. Enligt EU:s regelverk ska sådana intäkter i första hand bland annat användas för att säkra eller öka överföringskapaciteten eller sänka nätavgifter, även om krisreglerna öppnade för stöd till elkunder. Pengar som används för att mildra gårdagens priser kan alltså inte samtidigt lösa morgondagens nätproblem.

Breda stöd kan dessutom dämpa den prissignal som uppmuntrar effektivisering, timstyrning och investeringar i flexibilitet. Det är ett ekonomiskt resonemang, inte ett bevis för att de svenska stöden faktiskt orsakade högre elanvändning eller uteblivna investeringar. En sådan effekt skulle kräva en särskild utvärdering. Slutsatsen bör därför inte vara att stöd alltid är fel, utan att de bör vara tillfälliga och utformade så att de skyddar utsatta kunder utan att permanent neutralisera knapphetssignaler.

Bygg ett system, inte en favoritlösning

Svenska kraftnät och Energimyndigheten redovisar scenarier där elanvändningen kan öka kraftigt genom elektrifierad industri, vätgasproduktion, transporter och nya etableringar. Det är scenarier, inte säkra prognoser. Alla industriprojekt blir inte verklighet. Men osäkerheten är inget argument för passivitet, eftersom nät, produktion och anslutningar kan ta många år att planera, pröva och bygga.

Det finns heller ingen enskild teknik som löser allt. Mer vindkraft kan ge stora energivolymer men varierar med vädret. Kärnkraft kan bidra med planerbar produktion, men nya projekt kräver finansiering, tillstånd, nätanslutning och faktiska investeringsbeslut. Regeringens mål är att möjliggöra ny kärnkraft motsvarande minst 2 500 megawatt till 2035 och ytterligare utbyggnad till 2045, men det är en politisk inriktning – inte en garanti för att reaktorer står färdiga ett visst år.

Vattenkraftens reglerförmåga är viktig, liksom kraftvärme, efterfrågeflexibilitet och lagring. Batterier kan göra stor nytta för kortvarig effekttäckning och balanstjänster, men de kan inte utan vidare likställas med resurser som ska klara långa perioder av hög belastning och låg vind. Olika verktyg löser olika problem.

Framför allt måste elnäten hinna med. Ny produktion hjälper mindre om elen inte kan föras dit den behövs, och nya industriprojekt, laddare eller lagerresurser gör ingen systemnytta om de får vänta på anslutning. IEA och Svenska kraftnät pekar båda på nätinvesteringar och effektivare tillståndsprocesser som centrala för elektrifieringen.

Den billigaste kilowattimmen kan vara den som flyttas

Energieffektivisering får ofta mindre politisk uppmärksamhet än nya kraftverk, trots att den kan minska både energianvändning och kostnader. För elsystemet spelar dock tidpunkten stor roll. En åtgärd som minskar förbrukningen under höglasttimmar kan avlasta nätet och reducera behovet av dyr marginalproduktion eller import mer än en lika stor minskning under en timme med gott om el.

Smarta värmesystem, timstyrning, effektivare industriprocesser och frivillig efterfrågeflexibilitet bör därför behandlas som delar av infrastrukturen, inte som uppmaningar till enskilda att frysa. De kan ofta införas snabbare än storskalig produktion, även om de inte ersätter behovet av ny kapacitet.

Stora investeringar garanterar inte permanent låga priser. Väder, bränslepriser, efterfrågan, räntor och den europeiska marknaden kommer även fortsättningsvis att påverka elräkningen. Nät och kraftverk kostar dessutom pengar som till slut måste finansieras genom priser, avgifter, skatter eller garantier.

Men alternativet är inte gratis. Ett system som gång på gång överraskas av samma flaskhalsar och effekttoppar kommer att fortsätta producera krav på akuta stöd. Min slutsats är därför enkel: använd elstöd som brandsläckare när nöden kräver det, men sluta förväxla brandsläckning med energipolitik. Motståndskraft byggs före nästa kris – i produktionen, ledningarna, flexibiliteten och den el vi kan använda smartare.

← Tillbaka till nyhetsarkivet