Krönika
Öppen artikelStaten blir inte säkrare av att samla allt
Cybersäkerhet kräver loggning, samordning och informationsutbyte. Men när staten samlar och delar personuppgifter utan tydliga gränser växer också konsekvenserna av intrång och missbruk. Integritet är inte ett hinder för säkerhet, utan en del av den.

När cyberhoten växer är det frestande att tro att staten behöver mer data, fler sammankopplade register och friare informationsflöden. Men en stat som samlar allt bygger inte automatiskt bättre säkerhet. Den bygger också större mål.
Det är en obekväm insikt i en tid när offentlig digitalisering ofta beskrivs som en kapplöpning: myndigheter ska dela mer, reagera snabbare och upptäcka hot tidigare. Allt detta kan vara nödvändigt. Problemet uppstår när ordet säkerhet används som ett allmänt frikort för personuppgiftsinsamling utan tydliga ändamål, tidsgränser och kontrollmekanismer.
Cybersäkerhet handlar trots allt inte främst om att äga största möjliga informationsmängd. Den handlar om att veta vilka uppgifter man har, varför man har dem, vem som kommer åt dem och hur verksamheten fortsätter när systemen angrips.
Säkerhetsbristerna sitter inte bara i mängden data
Riksrevisionen bedömde 2023 att statens arbete med skydd mot cyberattacker inte hade varit effektivt. Granskningen pekade bland annat på brister i regeringens styrning, otydliga ansvarsförhållanden och otillräckliga förutsättningar för myndigheternas riskhantering.
Det är värt att stanna vid. Om ansvaret är oklart blir inte systemen säkra bara för att myndigheterna får tillgång till fler uppgifter. Tvärtom riskerar större dataflöden att förstora konsekvenserna av samma gamla problem: för breda behörigheter, svag leverantörskontroll, bristande uppföljning och otillräcklig återställningsförmåga.
NIS2-direktivet visar också att modern cybersäkerhet omfattar betydligt mer än datainsamling. Direktivet lyfter bland annat riskanalys, incidenthantering, kontinuitet, säkerhet i leveranskedjan, åtkomstkontroll, kryptografi och flerfaktorsautentisering. Det är praktiskt säkerhetsarbete, inte ett generellt mandat att bygga större personregister.
Dataminimering är skadebegränsning
GDPR:s princip om uppgiftsminimering innebär att organisationer inte ska behandla fler personuppgifter än vad som behövs för ändamålet. Det framställs ibland som ett administrativt hinder. Jag menar att det lika gärna bör betraktas som en säkerhetsprincip.
Uppgifter som aldrig samlas in kan inte stjälas från myndighetens system. Uppgifter som gallras i tid kan inte läcka flera år senare. Och uppgifter som bara är tillgängliga för ett fåtal behöriga är svårare att missbruka.
Det betyder inte att varje datamängd ska vara så liten som möjligt oavsett verksamhetens behov. Dataminimering är inte samma sak som datablindhet. Det betyder att varje uppgift ska kunna motiveras utifrån ett bestämt ändamål och att lagringen inte ska fortsätta av gammal vana.
GDPR kräver dessutom inbyggt dataskydd och dataskydd som standard. Frågorna om vilka uppgifter som behövs, hur länge de ska sparas och vem som ska få åtkomst ska alltså hanteras redan när systemen utformas. Det är betydligt billigare och säkrare än att försöka montera på integritetsskydd efteråt.
Ja, säkerhetsarbete kräver data
Det finns ett viktigt motargument. För att upptäcka och utreda intrång behöver myndigheter kunna analysera exempelvis loggar, autentiseringshändelser och indikatorer på angrepp. Viss information måste också kunna delas mellan behöriga aktörer. För lite loggning eller alltför kort lagring kan försvåra både forensik och incidenthantering.
GDPR förbjuder inte sådan behandling. NIS2 uppmuntrar också frivilligt utbyte av cybersäkerhetsrelevant information, men understryker att det ska ske i enlighet med unionsrätten, däribland dataskyddsreglerna.
Den rimliga motsättningen står därför inte mellan all datadelning och ingen datadelning. Den står mellan motiverad, avgränsad och skyddad behandling å ena sidan och slentrianmässig massinsamling å den andra. Säkerhetsloggar kan vara nödvändiga utan att få sparas för evigt eller användas för helt nya syften. Hotinformation kan delas utan att varje mottagare får direktåtkomst till fullständiga personregister.
Gemensamma lösningar koncentrerar också risk
Transportstyrelsens IT-incident 2017 visade riskerna med bristande säkerhetsskydd vid outsourcing av samhällsviktig information. Cyberattacken mot Tietoevrys svenska datacentermiljö i januari 2024 påverkade flera kunder och digitala tjänster i Sverige, däribland verksamheter med offentlig koppling.
Händelserna bevisar inte att outsourcing eller gemensamma plattformar alltid är fel. De visar däremot att centralisering kan koncentrera beroenden. När många verksamheter använder samma leverantör eller tekniska miljö kan ett enda angrepp få omfattande följder.
Svaret bör inte vara digital isolering. Offentlig sektor behöver samordning och gemensamma säkerhetsfunktioner. Men samordningen måste kombineras med segmentering, reservrutiner, begränsade behörigheter, leverantörskontroll och verklig förmåga att återställa systemen.
Öppenhet utan att hjälpa angriparen
Tillit kräver också att staten berättar när något allvarligt har hänt. En personuppgiftsincident ska enligt GDPR som huvudregel anmälas till tillsynsmyndigheten inom 72 timmar från det att den personuppgiftsansvarige fått kännedom om den, om incidenten sannolikt medför risk för människors rättigheter och friheter. Vid hög risk ska de registrerade i regel också informeras.
Det betyder inte att alla tekniska detaljer bör publiceras omedelbart. Uppgifter om sårbarheter, systemarkitektur eller pågående motåtgärder kan hjälpa angripare. Svensk offentlighetsprincip verkar dessutom tillsammans med sekretessregler som skyddar både enskilda och säkerhetskänslig verksamhet.
Men sekretess får inte bli en reflexmässig ursäkt för tystnad. Berörda människor behöver tillräcklig information för att kunna skydda sig, och allmänheten behöver kunna bedöma hur myndigheter och leverantörer har skött sitt ansvar. Öppenhet måste doseras efter risk, inte avskaffas för bekvämlighetens skull.
Proportionalitet är också säkerhet
EU-domstolen har i mål om trafik-, lokaliserings- och passageraruppgifter markerat att säkerhets- och brottsbekämpningsändamål kan vara legitima, men att omfattande behandling måste vara strikt nödvändig och omges av tydliga begränsningar och kontrollmekanismer. Avgörandena gäller särskilda regelverk och är inget generellt förbud mot offentlig datadelning. De ger däremot stöd för en enkel princip: ett viktigt ändamål upphäver inte kraven på proportionalitet och granskning.
Sverige saknar inte kontrollorgan. Integritetsskyddsmyndigheten utövar dataskyddstillsyn, Riksrevisionen granskar statlig verksamhet och signalspaningen omfattas av särskild tillståndsprövning och tillsyn. Den relevanta frågan är därför inte om kontroll existerar, utan om den är tillräckligt stark, samordnad och transparent när nya dataflöden byggs.
Staten ska kunna upptäcka cyberangrepp, dela relevant hotinformation och skydda samhällsviktig verksamhet. Men varje nytt informationsflöde bör följas av samma frågor: Vilka uppgifter behövs? Vem får tillgång? Hur länge sparas de? Hur granskas användningen? Vad händer när leverantören eller systemet fallerar?
Integritet är inte ett hinder som säkerhetspolitiken måste runda. Den är ett test på om den offentliga digitaliseringen förtjänar människors förtroende. En stat som inte kan begränsa sin egen datainsamling kommer förr eller senare att få svårt att övertyga medborgarna om att den kan skydda deras uppgifter.



