Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Nyheter

Öppen artikel

”Hope” förenar monsterkaos med politisk allegori

Na Hong-Jins sydkoreanska ”Hope” skildrar hur en isolerad fiskeby angrips av en våldsam varelse. Filmen är ojämn och alltför lång, men väger enligt filmkritikern Kristoffer Viita upp bristerna med högt tempo, spektakulära stuntinslag och en oväntad politisk dimension.

Cirka 3 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

I Na Hong-Jins ”Hope” ställs en liten sydkoreansk fiskeby inför ett brutalt angrepp av en okänd varelse. Resultatet är en intensiv och stundtals rörig monsterfilm som trots tydliga brister lyckas hålla greppet fram till slutet.

Berättelsen tycks utspela sig under 1990-talet. Några mobiltelefoner syns inte till, samtidigt som spänningarna mot Nordkorea märks genom skyltar som varnar invånarna för spioner. Byns avskilda läge förstärker känslan av att ett hot kan ta sig in utifrån utan att någon snabbt kan komma till undsättning.

Ett hot hålls dolt

Filmens inledning har tydliga drag av ”Hajen”. En skräckslagen polis jagar genom smala gator och gränder efter något som förstör allt i sin väg, men regissören väntar med att visa vad som ligger bakom förödelsen. När varelsen slutligen blir synlig har stora delar av samhället redan slagits sönder.

Avslöjandet sker under en snabb och dramatisk jakt. Monstret är skapat med datoranimation, och det visuella uttrycket kan ibland påminna om ett tv-spel. De digitala effekterna får dock stöd av praktiska lösningar och avancerade stuntinslag, vilket ger förstörelsen större fysisk tyngd.

Varelsen visar sig dessutom vara en del av ett större följe från rymden. Varför besökarna har kommit till jorden hålls länge oklart. Den utdragna ovissheten driver berättelsen vidare, men filmen lägger mindre kraft på att ge byborna ett utvecklat inre liv.

Högt tempo framför karaktärsdjup

Invånarna framstår enligt filmkritikern Kristoffer Viita ofta som relativt enkla figurer, präglade mer av lätt komiska egenheter än av fördjupade personligheter. Det gör att deras utveckling hamnar i bakgrunden när handlingen accelererar.

Filmen försöker i stället kompensera med ett närmast oavbrutet driv. Våld, jakt och förstörelse avlöser varandra i snabb takt. De få lugnare avbrotten består bland annat av toalettbaserad humor, som används för att lätta på trycket mellan de mer brutala sekvenserna.

Jung Ho-Yeon, känd från ”Squid Game”, lyfts fram som särskilt stark i en ensemble med hög kapacitet. Även Alicia Vikander och Michael Fassbender medverkar. Deras roller hör till filmens överraskningar och beskrivs därför inte närmare.

Mer än en traditionell monsterfilm

”Hope” bär också spår av andra välkända verk inom genren. Influenser från ”Alien” är tydliga, samtidigt som filmen inte nöjer sig med att följa etablerade mönster för berättelser om utomjordiska hot.

Monstret får en vidare betydelse som knyts till främlingsfientlighet och motsättningarna mellan Nord- och Sydkorea. Därmed blir invasionen inte enbart en grund för action och skräck, utan också en metafor för rädsla inför det främmande. Den politiska laddningen växer fram ur den misstänksamhet som redan präglar det isolerade samhället.

Det innebär inte att filmen saknar problem. Vissa detaljer introduceras utan att senare få någon tydlig fortsättning, och speltiden beskrivs som betydligt längre än berättelsen tjänar på. Kombinationen av många infall, snabba kast och begränsad karaktärsutveckling bidrar till ett stökigt helhetsintryck.

Bristerna överskuggas av intensiteten

Trots invändningarna anser Viita att filmens energi gör den svår att värja sig mot. Na Hong-Jin håller tempot uppe med jakter, förstörelse och oväntade vändningar, även när berättelsen inte lyckas få alla sina delar att hänga samman.

”Hope” är därför ingen stramt berättad eller jämnt genomförd film. Den digitala varelsen kräver tillvänjning, flera personer förblir tunt tecknade och handlingen innehåller lösa trådar. Samtidigt skapar blandningen av praktiska effekter, vågade stuntinslag, svart humor och politisk symbolik en säregen upplevelse.

Helheten blir en vild och överlastad färd där bristerna är lätta att upptäcka, men där intensiteten ändå bär berättelsen genom slutakten. Enligt Viitas bedömning är filmen för lång och ojämn, men tillräckligt oförutsägbar och medryckande för att misstagen ska kunna förlåtas.

← Tillbaka till nyhetsarkivet